Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Häxor
Det fanns en gumma i Flatåsen, som kunde trolla. Hon hade blivit ovän med en granne. Så skulle hon gå och trolla så att det inte skulle växa grönt strå på hans marker. Hon klädde av sig naken och klättrade baklänges upp i ett träd. Men innan hon hann trolla färdigt, så datt hon ner
Trollen i Nycklaberget
Jag har hört berättas utav många gamla personer, följande sägen att förr bodde det många troll i Nyckelberget, som var smeder men blevo störda så att de flytta därifrån, och i bråskan glömde att släppa ut sin kisse då, när de flytta. Då var det en soldat från Oxhagen inte långt från Nyckelberget, denne soldat var med i kriget i Tyskland, och där träffa han troll som kände igen knekten och då bad honom att när de kommer hem till Oxhagen så gå till en al vid Musån intill Kopparhemmet där, under denna al ligger nycklen till Nycklaberget och lås upp dörren och släpp ut våran kisse som vi inte fick med oss, och för det får du denna sten som är Guld värd, när du gjort som vi bett dig, men lägg tilbaka nycklen under alen igen, men akta dig så inte jätten, som är inlåst i berget, slipper ut, utan passa på när han sover för det hörs på hans snarkning, för slipper han ut så ställer han till möe ont för både oss och andra.
Jättar och troll
Vid Kvarnabäck på n:r 3 Vallda utmark låg fordom en kvarn. Det var det märkvärdiga med den kvarnen, att den brände opp varje julafton. Så en julafton låg bonden på lur för att se efter, vem det kunde vara, som brände opp kvarnen. Bäst som han låg där och lura, kom en hop troll och sättande. De hade en liten gubbe med sig, som gick före och spelte marsch, och så radade de in i kvarnen och började spela och dansa. När de hade hållit på tills fram emot klockan två, började en tupp gala där i närheten. Då sa en av trollgubbarna, som skulle vara kung, kan jag tro: "Nu gol näbb. Nu ska vi tänna äjl på kvärnavägg." Men då ropade bonden: "Förr än du tänner äjl på kvärnavägg, ska jag tänna äjl på ditt langa skägg." Därpå tog han och satte eld på kvarnen, så att alla trollen brände inne. Sedan blev aldrig kvarnen uppbyggd igen.
Små händer i stenen
Man tror att kyrkor blifvit bygda af Trollen; men ej alltid af de store och dumma Jättarna, som slutligen alltid blifvit narrade af de klokare kristna menskorna — såsom af Sanct Lars och flere; utan äfven att mycket små troll, troligen de Små under jorden, dervid varit menniskorna behjelplige. — Som man vet, äro de fleste Gotlands kyrkorna uppbygda af kalksten, som är en sammangyttring af allahanda små, stundom fingerlika koraller och madreporer, och ibland har aftrycken i stenen af sådana: och som man säger att all sten förr var mjuk, så tror man att dessa fingerlika intryck i stenen äro märken efter det småväxta trollfolkets små händer och fingrar. I Barlingbo kyrkmur i torn-trappan skola sådana märken ännu synas. Herm. Alfvegren, f. 1811 fr. Barlingbo.
Troll
Vid Gammelheden bodde en jätte, som hette Ruter. Han hade många små troll hos sig. En kväll kom husmora ut å fick höra att trollen skrek: "Dä ringer å rangler för dä att Ruter ä dö". "Har han dött av törst då", skrek trollen, å kom springande från källaren. I detsamma så kom jätten ut baklänges å föll å slog sig i "nolare" byggningen. Det blev en dal efter vart ben, å där "tas- ken å rôva" vart liggande, blev det ett kållanne. Fol- ket hade stängt källaren, så att inte trollen kom åt att få dricka. "Bergtrollen" bodde under ladugården i Gammelheden. En kväll kom "bergtrollkäringa" å bjöd husmodern på kalas. Hon ville inte följa med till en början, men så lät hon övertala sig. Hon kom in i ett fint rum. Det var så mycket gott dukat upp på bordet. De / satte sig intill. När de skulle till att ta av godsakerna, så kom det vatten på bordet å förstörde alltihop. Då var det en ko, som "pess" i lagården. "Vill du flytta lagården härifrån å sätta matboden här i stället, så skall det inte fattas dig mat i alla dina dagar", sade "bergtrollkäringa". Mora i gården lovade det. Å när ladugården å matboden flyttades, så hjälpte trollen till, så att det tog ingen stort tid att få det flyttat. Sedan dess har det varit god tomt i Gam- melheden å de ha stått sig gott de som bott där. Förr i världen så hörde allt en köpare efter sådant där - om tomten var god o.d.
Dalkarlen och trollen
Ja hörde berättas, när ja va barn, att de va en dalkarl, som hadde e doter; å den va han mycke rädd om. Å så en juldasmöra så gick han åt körka, å dotra ho stanna hemma å satte sej å läsa i salmboka. Men så hadde di en hunn, å den han sprang ifatt dalkarn på vägen å börja å skälla å väsnas så dant, så han förstog, att de va någe fatt å sprang tebaks hem. Å då sto dotra på golvet å hadde brukrona utå gull på huvet. Då förstog han, att trolla hadde taji'na; å han to opp sin fällkniv å kasta över huvet på'na. Å då hadde di inte någen makt mä'na längre. Men sen va han jämt utsatt för trolla. Å di hölls där i gårn, å di förvandla katten för dom, så de va ett troll förståss, som skapte sej te katt. Men en gång så hörde di, hur de skrek utifrå skogen: »Hälsa Plittertura, att Plagg ä döer!» Då ropa katten te: »Då, djävlar anagga, har ja ingen make längre!» Å så la han i väg ut, å sen såg di aldri te honom mera.
Troll och jättar
Ja, i Gränna körka, där har di en kalk, som ä tagen från ett berg. De va en dräng ifrå Vretaholm, som va ute å körde timmer en vinter. Å när han körde, så hörde han en gång, att de sa: »Hu, de ä så kållt!» — »Fryser du», sa drängen, han va inte buskablyger han. »Du ska få låna mina vanta». Å han kasta ifrå sej vanta. Sen om julen så tyckte han, att han skulle si ätter, va de va för nåt i berget. Å då kom di ut å bjö'en dricka ur en kalk. Men han to å kasta't bakom sej över hästlända, så skinnet de vart svett där. Å sen så re han iväg i sporrstreck, å trolla ätter. Å då hörde han, hur di ropte på Enfotingen. Han skulle la vara värst te löpa, han. Men så va de en röst, som skrek: »Vanta, vanta, vantavän! Ri inte vägen den håle, utan åckern den kråle!»* Å då re han över åckern, å där kunne inte trolla följa ätter, för si den va körsärjader. Å så kom han fram te körka, å då börjte klockera å ringa, å då hadde inte trolla nån makt länger. Å den kalken, som han hadde mä sej, den finns i Gränna körka än ida.
Trollbröllopet
Det är en vall västa Tännäsbyn, som kallas för Styggmanvolln. (Styggman = Hin onde). Det var en jänta från byn, som var där en gång. Och då var det en stor sten på volln där, och sen hon hade stöka från sej, så bruka hon sätta sej där med sitt handarbete. Men så en torsdagsnatt så kom det en gubbe och gav henne en psalmbok, och andra torsdagsnatten kom han med en ring. Och hon tog emot den, men så börja hon ängslas och tänkte att nu var hon kanske bunden vid nå troll. Och på tredje torsdagsnatten då fick hon höra ett förfärligt oväsen, och då kom det en hop troll och klädde henne till brud och satte på henne krona och silversmycken. Men far hennes han hade släppt hästen på skogen, och då det där hände, då kom han hem och var vild, men gubben han körde i väg-en igen, men han kom tillbaka en gång till. Då körde han i väg-en igen, men då han kom tredje gången då måste han följe. Han kasta sej opp på hästen, och då sprang han direkt åt sätren. Och då trolla hade klädd henne färdig, då fick hon höra en häst knäjja (gnägga). "Å Herre Gud, nu hör ja hästn hoss far knäjja ute!" Sa hon då och slog sej på bröste och tog fast i krona. Men då hon nämnde Guds namn det tålde inte trolla, så då for dom på en gång. Men det hon slog handen så då hon nämnde Guds namn det fick hon behålle. Hon grov ne krona i en täkt, och den har dom aldrig hitta.
Troll
Vi hade ett berg uppe i Sandhult, som hette Mureberg. Där skulle det bo troll. Det var min morfar, som talte om det. Han sa, att han hade haft sällskap med en liten trollgubbe en gång. Och den sa till honom: "Jaså, I är ute och traskar och går idag, far." - "Ja, jag är la det", sa morfar. - När vi barn skulle gå till morfar, var vi så rädda när vi skulle gå förbi det berget.
Skatter
Vid Höglanda i Tölö finns det en stor kulle och flera jordhögar. Det gick det talet att det fanns skat- ter begravda i de högarna. Det var folk, som ha- de sett att det lyste från dem om natten. Det var lyktgubben, som vaka över skatten. Folk var där och grävde. Det skulle vara om torsdagsnätter. Det var inte vem som helst, som ville gå och röra i en sådan hög, för det var troll där, och en kunde få med dem att göra.
Häxor och trollkarlar
Det var en käring de kallte Finska Lotta, hon gick omkring och trolla’, men hon var inte finska, fastän de kallte henne så. Hon bruka’ gå och bettla och om det var råttor på ställena läste hon bort dem. Hon kom en gång till Lindström, nämndemans far, och då ville han se hennes trollapparat. Då tog hon upp kjortel och säck och viste honom hela änden och sa’: Nu fick du se trollapparaten.
Älvor
Älver skulle la vara troll det med. Det kallte de ock så´na som var bort i berga. I min barndom tror jag, jag såg nått sånt uppe på Kola (o) vid stranden. Och jag sprang med hatten full med bär i näven och jag såg en hop vackra töser och de dansá runt och var så vackert vitklädda. Och jag vågte inte se på dem och sprang och var så rädd, jag var så liten då.
Kloka
Sådana som botade kallades för "kôckelmakare". Olof Arnesson i Bottner var en sådan. Han var gammal, när jag började minnas. Det var en ovanligt stor å stark karl. Han kunde trolla å "göre ôt" både för folk å kreatur. När de gick till honom å skulle ha råd, så skulle de ha ett kvarter brännvin med sig, som han "gjorde ôt" i. Han hade inte annat än brännvin, som han var ensam med, när han "gjorde ôt". men de hade sådan tillit till honom.