Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Midsommar kärleksvisa
Midsommar kärleksvisa
Naturfenomen
Åskan kallade de goa. Åskviggar är en sorts stenar. De gamla tog fram bibel och psalmbok, när åskan börja- de köras, och satte sej att läsa. Och så stängde de dörrar och fönster. Nolsken betydde sträng vinter. Och att sillen går till i skärgården; det slår in. Kornmogen sa de jämt. Det är när åskan går på avlägset håll i slutet på augusti.
Kyrkor
Det skulle varit så att den äldsta kyrkan var på bac- kan i Halvås. Sedan bestämde de sig för att bygga en ny kyrka. De satte ett par vita tvillingoxar för en släde med en stock. Där de stannade, där byggdes kyrkan. När de gjutte kyrkklockan på 1600-talet ute på kyrko- gården, ville inte metallen smälta. Då kom två adliga fruar, och de strök av sig sina guldringa, och de fick den övriga messan med sej. Sedan säger kyrkklockan: "Kersti och Kari kasta gullring." - Från Rylanda och Attorp var de båda fru- arna.
Vårhalvåret.
Lin såddes på Erik, annars blev det inte sått någon lin det å- ret. Ingen bestämd första vallslöppningsdag. 1 maj - dricka märg i bena. De skulle elda kvällen före. De slutade med lyse vafferda'n - då skulle tranan bära ljus i säng. Kristi himmelfärdsafton skulle de leta rävungar. Då kan rävesan ute sina ungar och visar dem och lär dem att skrika. "Palmer" - det kallade de kvistar av sand. De brukade slå ut till palmsöndag, om de tog in dem i rätt tid.
Kärna smör i en bäck.
Sedan fru K. kom till Ödsmål, fick hon höra föl- jande förklaring till att det inte ville bli smör i kärnan. Vissa trodde, att någon grannkvinna samtidigt satt i bäc- ken, som faller ut i sjön Hällungen nära Talbo, och kär- nade. Med vatten i kärnan alltså. Hon drog till sig det feta. Fru K. anmärker, att det magra resultatet naturligtvis berodde på dålig utfodring.
En glupsk bergjätte. (Saga.)
Dä va en gång en bergjätt (bàrjàt), som va så stor- äten, s´att han åt opp sju lass gröt å sju lass mjölk (mjålk) i ett mål. En gang, nä han va ute å geck, så mötte han en häst. Å da sa hästen: - Dä va förskräckli, hå tjock I ä, far!" - Ja, dä fle inte undli. Jä ha åte opp sju lass gröt å sju lass mjölk, å jä kan äte opp däg åg, hästeränne". Å så åt han opp hästen. Nä han hade gått en bete, så mötte han e ko. - Dä va förskräckli, hå tjock I ä, far!" sa koa. - Ja, dä fle inte undli. Jä ha åte opp sju lass gröt å sju lass mjölk å e hästeränne, å jä kan äte opp däg åg, koflänge." Å så åt han opp koa. Nä han hade gått en bete te, så mötte han en kalv. / - Dä va förskräckli, hå tjock I ä, far!" sa kalven. - Ja, dä fle inte undli. Jä ha åte opp sju lass gröt å sju lass mjölk å e hästeränne å e koflänge, å jä kan äte opp däg åg, kalvekåte." (kàlväkåtä; kåt = yster.) Å så åt han opp kalven. Nä han hade gått en bete te, så mötte han en räv. - Dä va förskräckli, hå tjock I ä, far!" sa räven. - Ja, dä fle inte undli. Jä ha åte opp sju lass gröt å sju lass mjölk å e hästeränne å e koflänge, å e kalvekåte, å jä kan äte opp däg åg, räveschlänge." Å så åt han opp räven. Nä han hade gått en bete te, så mötte han en hare. - Dä va förskräckli, hå tjock I ä, far!" sa har'n (hǎn). - Ja, dä fle inte undli. Jä ha åte opp sju lass gröt å sju lass mjölk å e hästeränne å e koflänge å e kalvekåte å e räveschlänge, å jä kan äte opp däg åg, harehoppe." Å så åt han opp har'n. Nä han hade gått en bete te, så mötte han en ekor (èkùr). / - Dä va förskräckli, hå tjock I ä, far!" sa ekorn. - Ja, dä fle inte undli. Jä ha åte opp sju lass gröt å sju lass mjölk å e hästeränne å e koflänge, å e kalvekåte å e räveschlänge å e harehoppe, å jä kan äte opp däg åg, ekorblänge (èkurblångä)." Men da kutte ekorn opp i ett trä, å dä skulle bergjätten freste å klyve ätter. Men nä han kom en bete opp i träe, sp datt han ner å sprack som en pott (pöt). Å mjòlka te å rinne å gröten te å stinne å hästen te å ränne å koa te å flänge å kalven te å kåte å räven te å schlänge å har'n te å hoppe å ekorn glömde ut båe öga på nä. (glöme = titta.) Upptecknarens anm: Även i min hemsocken, Köla, säger man en bàrjàt men en jàte. Jättens hustru: bergjät- kullan (bàrgatkùla).
Dymmelveckan. Blåkullafärd
Dymmelveckans dagar var: Svarte måndag, Vite tisdag, Aske-onsdag, Skär-torsdag, Lång-fredag, Påske-lördag. De dagar, som föregick lidandesdagen, betraktades alltid som centrum för oväder. - Alla spinnrockar uttogos lördagen före dym- leveckans inträde. Bakning och rengöring skulle under den- na vecka. Om påskafton sköt så många som hade pistol och gevär skott efter troll och deras biträde påskkäringarna, som då var på fest hos Hin onde. De reste skärtorsdag natt och kom tillbaka på påskafton om kvällen eller på natten. Då möttes de som sagt av gevärssalvor. Blev de sårade, damp de ner som krymplingar. En del klarade sig för skotten och kom hem och skötte sina jordiska sysslor till nästa påsk. En del återvände, skrämda av skotten, tillbaka till Blåkulla igen. Under hela fastlagstiden var det förbjudet att an- / ordna nöjestillställningar av något slag. Fastlagstiden var slut om påskafton. Den dagens morgon lossade man ett skott upp genom skorstenen för att fördriva trollpackor från hemmet. - Långfredagen och påskdagen besöktes kyrkan. Särskilt långfredagen var en stillhetens dag. Då övades läsning av både ung och gammal. Evangeliet och Akten lästes högt och tydligt av var familjemedlem för sig. - Till frukost åt man under påsken smörkaka och bryn- ost. Middagen bestod av mjölgröt med smör, socker och kanel. På morgonen och på eftermiddagen vankades kaffe med dopp. Som kvällsmål förekom potatis och kött samt efteråt mjölk. Ingen slakt förekom vid denna tid. Men man börja- de nu äta av spikfläsket, som upptagits i mars och hängts på spikar. Det slaktades på en medelstor gård före jul två stora svin, vilket gör fyra stora skinkor och fyra mittstycken. Bogarna är ärtefläsk. Till samma ändamål användes skin- kornas ben. De två mittstyckena gick åt till stekning från jul till midsommar. - Fårlåret och koköttet torkades i svag ugnsvärme. Denna konserveringsmetod användes för att köttet inte skulle bli för hårt. Fårköttet äts som skinka 'speket'.
Vinden under påskdagarna
Blåste det nordlig vind om påsk, gav havet en riklig skörd av fisk. - Var det västlig vind, blev det friskt för väder och växtlighet, särskilt god skörd av säd. Då "bar" ej havet. - Sydlig vind bådade gott fruktår. (Ej säd o. fisk) Blåste det östlig vind, blev det ej god bärgning av grödan.
Trettondedagsafton. Tjugondag Knut
Trettondedagsafton åt man nykokt sugel och gröt. Till middag åt man sugel och potatis och drack mjölk. Hög- tiden kallades Lilla jul. Tjugondagknut kördes julen ut. Då sopades det och fejades i var vrå. Finare tvätt företogs även vid denna tid. Vattnet hade nämligen från jul till Marie kyrkogång en förunderlig verkan. Jungfru Maria tvättade nämligen Herren Jesu blöjor under denna tid. Därför fick de tvättade kläderna då en större vithet.
Påsk med fastlagen
Fastlagsris förekom inte i Hjärtum. - Skogsarbete försiggick mellan nyår och påsk. I början av dymleveckan kördes det all- tid hem fina granriskvistar från skogen. Dessa kvistar lades i form av en matta utanför dörrarna om påskafton. Detta var också en påminnelse om att nu skulle det komma en ny tid efter snödrivornas försvinnande. - Om påskafton åt man smör, bröd, tre ägg var samt ris- gröt med smörhåla. Påskdagsmorgonen bjöds det på kaffe och dopp. Till frukost bjöds på kött och fläsk samt smör och bröd. Middags- målet bestod av uppkokt mjölk och gröt samt potatis och lång- fisk. samt kvällsmålet av mjölk smör, bröd och kött. Annan- dagen fick man åter risgröt med smörhåla. - Äggen målades i olika färger, innan de kokades. Ibland skrev man också verser på dem. - Solen troddes ej dansa påskdagens morgon, utan det var Kristi Himmelsfärdsdag.
Skurning av golv
Man använde inte såpa utan sand. Härav blev gol- vet vitt och fint. Vattnet sögs upp med "hunnemossa", som torkades för ändamålet. (Torr hundmossa klipptes och blandades i höns- foder.)
Knekthistorier (ur mässlivet)
Fanj. A., fet och rund liknar närmast en gris i an- siktet, om honom berättas följande. Ett fästfolk var ute och reste mellan Stenstorp och Skövde, hon blev p-nödig, men toaletten var stängd hela tiden. Då sade fästmannen: "Stick ut stjärten genom fönstret, vi ä en- samma och du hinner innan vi kommer till Skövde." Tåget gick emellertid för fort, så hon var inte färdig, när tåget susade förbi vid Husarkaserns grindar, där en flock husarer stod och väntade. De flög i enskild ställning och gjorde honör mot tåget, alla utom en som frågade "Vem hälsa- de i på"? Jo, såg du inte fanj. A. var med tåget."
Tattarna
För att belysa hur illa Skövdeborna tyckte om tat- tarna, så kan jag omtala hur det gick till när Stadsfull- mäktige fick Eklundska släkten bort från Skövde stad och landskommun, de hade genom att fylla upp en låg- halt sadelmakare lyckats köpa stugan av honom och få papper på den. Den låg vid Sörpe strax utanför staden utmed Mariestadsvägen vid en vägkrök. Stadsfullmäktige ville köpa stugan, men det gick inte, för de ville ha den till en central för tattaresläktena Eklund och Rosengren, dessa två släkten äro nära in- gifta och släkt kors och tvärs. När det led till marknad, kom släktingarna från när och fjärran och slog till där, då det kunde vara upp till ?0 skjutsar ibland. Mitt emot låg två skolor, Lundens skola, och de var / O Andersson Skövde Tattare 2. mycket bekymrade för sina barn, för de lärde sig dåliga seder av tattarna. De hittadee stadsfullmäktige på att de skulle räta och bredda vägen vid Lundens skola. Det kom dit landtmä- tare och det ville sig så illa att den nye vägen gick fram rätt över tattarnas stuga, det måste nu bli expropria- tion och tattarna löstes ut och gav sig iväg till Beate- berg, där de hålla till än. Den tattarn som var själve shefen kallades för "Oscar med ärret" för det gick ett knivärr från örat till mun på honom. Vägkröken och stugan finns kvar än i dag, fast detta hände före förra världskriget