Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar.
Det minns jag att när någon drunknade, så sa de gamle, att det blev en gast av honom. Det hördes utåt sjön ibland. Och när de fick höra gasten, så var det någon som hade drunknat eller också var det förebåd till att någon skulle drunkna. "Dä vållar allt snart nô styggt för jag hörde gasten skrek utåt sjön i kväll", kunde en få höra folk säga. Det var inte säkert för gasten vid den gamla ham- nen,
Spöken och syner, gastar och gengångare
Å en annan gång, när ja åkte frå Svälthagen, så såg ja en kar. Han va så storer, så han räckte över talletöppa. Ja piska på hästa, så di sprang så. Å sen ett stycke längre ner så bar de i diket. Men den där kam han va mä hela vägen änna te Fallabacken.
Spöken och syner, gastar och gengångare
En natt så fick far si en krigsman, som kom ridandes. Å far förstog, att de inte va nån rikti en, utan han piska på hästa, för de va en körsväg strax inte. Å de ska inte va bra å möta tocke där ve körsväga. Men när di hadde mött'en, så va de som en väv hadde hängt i lufta å blåst opp å ner.
Spöken och syner, gastar och gengångare
Per Johan här oppe han hadde en storer hunn. Å en gång, de va på vintern, men åna va öppen, så fick han höra hunn skrika å gnälla nere ve åna. Han trodde, att hunn höll på å drunkna; å han sprang ner, å då fick han si, hur hunn lå där å kava mella iskantera. Å han fick tag i e ribba å sträckte ut i åna, så hunn skulle kunna ta sej opp. Men i desamma så ga de te ett gallskratt i skogen runt ikring. Å han vart så rädder, så han slängde ifrå sej ribba å sprang hem. Men om en stunn så kom hunn in i stuva, å han va så bus" torrer, som om han hadde legat ve älla hele tin.
Spöken och syner, gastar och gengångare
De va en riddare som va ute å jaga. Å då kom han te ett stort bonnställe å ville ha kvarter där. »Nää, de går la inte», sa bonnen. »Vi har nog den där byggninga, men där kan ingen ligga», sa han. »Jo, ja kan allt ligga där», sa jägarn. Å han gick å. la sej i den där byggninga. Men när han hadde liggat e stunn, så börja de å regera alldeles förskräcklit. Ä de kom fram ett stort, långt fruntimmer. Å ho gick fram å to på hanses ridebyxer, som hängde där, å då gick de hål på byxera. Då to jägarn bössa å sköt ett skott, men de to inte. Då sköt han ett skott te, å då sjönk ho ner, å ho vart så lita, så lita, så ho va bara som en liten barnunge. Men han to hela byltet å kasta in'et i ungsglöda, så de brann opp alltihop. Å sen, ätter de, så vart de tyst i den där byggninga, å di hörde aldri någe mer där.
Spöken och syner, gastar och gengångare
Ve Gulltorpe hage där ä de många, som har sitt en gubbe. Han hölls där å skrämde hästa om nättera. Di kallte'en för Gulltorpe gubbe, den där.
Spöken och syner, gastar och gengångare
Ve Stigstorpsbacken där brukar di si var juldasmöra, när di åker te körka. Å där sir di då barhuvade mänsker, som står å skrämmer hästa mitt i natta. Å iblann så skriker de så förskräcklit. Di påstår, att de va en sme, som har hatt ihäl en västjöte där förr i värda.
Spöken och syner, gastar och gengångare
De va här oppe i kärra, där lå de ett par kara, som va ute i skogen å högg ve, på backen. Då kom den där målgasten å han skrek: »Här va rätt å här va orätt», sa han, å e rö mössa hadde han på huvet. Så gick han fram te dom å sa: »En kort å en långer», sa han, »men ja ska gå ätter mi pikyx å göra dom lika långa». Men då va de dom, som for opp förståss.
Spöken och syner, gastar och gengångare
Där nere ve Skrätorp va förr en, som di kalla för målgasten. Ä den där han skrek så förskräcklit: »Mål rätt å mål orätt. Olläpp! Olläpp!» Å min far va ute å åkte en gång, å då skrek han så förskräcklit, å rätt va de va, så kom de som en långer ällkvast å stack opp över skogen å slo ner mitt för hästa.
Spöken och syner, gastar och gengångare
När ja va ve Skrätorp, så hadde di en målgast där. Ä han skrek så illa om kvälla. De va hos Johannes' far, å där i gården hadde di mycke sånt där. Ja såg ju allri nåt, för ja har inte vatt för tocke där; men de där skriket hörde ja ju om kvälla. De va precist som haruggla skriker, men om någen härmde de, så slog de inte fel, att han inte vart sjuk. De va e flicka där i gårn, som härmde, å ho vart så sjuker så.
Spöken och syner, gastar och gengångare
Där hänna där ja ä barnfödder, där hadde di en myling. Vi lekte kurragömma, å då kröp ja opp på höskullen å gömde mej. Å då när ja låg där, så börja de å krypa opp för skullen, å så stack de opp ett litet svart huve. Men ja vart så rädder, så ja hoppa ner genom skullgluggen, så ja fick ont i bena. Si, den där mylingen han bodde unner e storer björk, som sto där strax inte.
Spöken och syner, gastar och gengångare
Sånt där som di kallar för spöke, de såg ja nog också i yngre daga. Särskilt en kväll, när ja va ute å gick, så hörde ja, att de åkte ätter mej, de va på Regnaholmsvägen. Ja tänkte å öppna grinna åt dom, men di va så tätt ätter mej, så ja hann inte å öppna,' utan ja kasta mej avsides jämter grinna. Å då kom de rullanes e täckvagn, ja såg kusken, å en gubbe satt de inni vangen, å en stor svarter hunn sprang ätter, å tunga hängde så långt ur mun på'n. Men de unnerliaste va, att när den där vangen kom, så öppna sej grinna utå sej själv. Å ja lyddes ätter, om di skulle åka opp te herrgårn, men när di kom ett stycke i backen, så tystna vangsbullret, å ja hörde inge mera sen.
Spöken och syner, gastar och gengångare
Ja ä födder ve en sjö här oppe, som heter Viflaten, å där på ett högt berg ve öster-södra sia sa mor, att ho fick se en finer herre en gång, som satt på en gullhäst å rökte på cigarr. Å mor ho påstog så säkert, att de va sanning.