Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Karl Eriksson
Forts. om kolning, en kolbotten där det väckte, skogsrået, sagesmannen såg tomtar i sin ungdom, tomtarna fick gröt, de som hade tomtarna blev rika.
Tomten sörjer, då hans bostad förstöres.
En bondgård i Sundom hade rådaren i stallet. Han skötte väl om hästarna, gav dem mat och dricka. När man om morgnarna gick till stallet för att ge hästarna hö eller annan föda, fick man i stallsdörren höra: »Hästarna är färdigt stillade». Då stallet sedan flyttades till ett annat ställe, så såg husbonden en liten gubbe sitta på en sten och gråta, där gamla stallet hade stått. Då han frågade, vad han gråter åt, så svarade tomten, att han var utan tak över huvut. Husbonden sade då: »Går det inte an att flytta till nya stallet?» Men tomten svarade, att det var för honom omöjligt att göra det, emedan han inte med egna krafter kunde komma från det gamla stället. Då tog husbonden och lade honom i en säck och bar honom till sitt nya stall, där han sedan skötte hästarna lika bra som i det gamla.
En person som barnmorska, fadder hos rå.
Det var en gång en flicka, som var snäll att göra allting. Så förde hon en gång soporna ut på backen och hittade då ett brev i soporna. Då hon inte kunde läsa själv, gav hon det åt husbonden att läsa. Där stod ingenting annat, än att hon skulle stå fadder åt tomtarna. Hon hade hört, att man skall hjälpa den födda till dopet och den döda till graven och tänkte: »Jag måste nu väl gå då. När hon kom ut, så kommo tomtarna och förde henne till ett ihåligt berg. Där var mycket grant inne. Väggarna voro behängda med speglar och glas och pärlor, och sängen, där den sjuka låg, var av guld och elfenben, och så var vaggan med. Tiden förgick där i lust och glädje. Flickan trodde, att hon varit där bara en dag, och så hade hon varit hela året. När hon sedan skulle gå hem därifrån, fyllde de hennes kjolfickor fulla med guld och följde hem henne tillbaka.
Tomten (djur)
När de gick vall förr i världen, så ha- de de en lur och blåste ihop korna med, Skulle den vara riktigt bra, så djuren hastigt kom vid signalen, skulle den vara gjord av Tomten. Man skulle lägga ut ett bockahorn under Lobacken och en röd luva och efter tre dagar kunde man hämta hornet och då gick det att blåsa i
Tomten
Di sa det var en bonde som hade en tomte. Då kom han och bar bara ett ax. Då sa han (bonden) att det var inte mycket lönt, då han inte kom och bar mer än ett ax. Men då sa tomten att han hade dratt till honom i sju år, och nu ska han dra ifrån honom i sju år, så fick han se vad det skul- le göra. Då blev gubben fattig.
Tomtar II
bondfolket bygga en ny stuga. Om då snickaren någon kväll höllo på för länge med arbetet, dunkade tom- tarna hela natten. Vid medsomma (?) var bygget färdigt men då snickaren icke han att få ett lås till en dörr innan kvällen slog han en spik i den. Sedan spikade tomar- na hela natten.
Tomtar
Vid solens nedgång var det 'kvällsvart'. Man skulle vara riktigt tyst och stilla vid den timmen om man skulle få sova utan buller den natten. Tom- ten ville ha fred då och han kunde även visa sig den timmen. Vid den timmen skulle man också vakta sig för att gå genom grindar eller gå över korsvägar. Det fanns 'spöken' vid den tim- men.
Lucifers släkte. Naturväsen i övrigt
'Sjöråa', 'skogråa', näcken, strömgôbben, tom- tarna å allt sådant hörde till 'Lucifärs släkte'. Det var sådana som inte Gud fick någon styr på utan han måtte kasta ned dem på jorden. Till straff fick de att de varken var människor eller djur. De skall få gå så till dess det blir domen. Så vet jag att de gamle hade för sig om dem.
Tomtar.
Det var på ett ställe i Nor, som man omöjligen kunde få in hästarna i stallet på kvällen. Det var ingen annan råd än att man fick släppa dem lösa på stallbacken. Men på mor- gonen stod de bundna i stallet. Det skulle vara en gumma som "gick igen" och man trodde, att det var hon som "regjorde". Hon hade stått och motat dem. Men på natten hade tomten ta- git hand om hästarna.
Husbygge och flyttning.
Om någon byggde om husen å inte satte dem på den "gamla tomta" utan satte dem på ny plats, så tyck- te inte tomtem om det. Korna kastade fostret el. blev sjuka el. bröt ben å rygg av sig. Det blev all slags otur i lagården. Det skulle helst byggas som det hade va- rit förut.
Tomten
Tomtarna höll sig mycket i bergen å i skogen. De kallades också för "jolfôlk". De bodde under stenar och under stora träd. De var en tre fyra kvarter långa. Röd mössa med tofs, eller en grå hatt med breda brätt. De var klädda som finnarna. Om en hotade dem, blev det olycka för huset ständigt.
Tomten och folks kvällsarbete ute
På gården Kösstorp i Bogen, 2 à 3 km. söder om Lomstorp i Lekvattnet, finnas ännu tomtar, påstår arrendatorn där. Om man efter sol- nedgången hugger, bultar eller rasslar ute på gården eller i uthusen, så göra tomtarna efter på samma sätt, då folk gått in i stugan.
Tomtar
Det var en här på en gård som hade tomtar. Efter klockan sju på kvällen skulle allt vara tyst på gården. Så kom en svarvare dit, han höll på med arbetet senare. ”Sluta nu!” sa’ bonden. Men han höll på till klockan tio, och sedan gick svarvstolen hela natten. Dessa tomtar kunde gå från den ene till den andre, så länge de hade dem var det god tur.