Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomtar.
Här var tomtar. Vi hade en dräng. Han kom in en kväll och slängde av sej rocken och torkade sej i ansiktet. Han sa inget om kvällen, men på morgonen talte han om, att han hade haft en tomte i följe. "När jag sprang, sprang tomten, och när jag stante, stante tomten", sa han. Tomten var rödklädd och hade pickelhätta, sa han. Han visste inte, var tomten var hemma. Tomtarna skulle dra från en till en annan.
Kloka
På Lellnäs mista de det ena djuret efter det andra. När det inte gav sig med det, så gick bonden upp till Finnskogarna till en trollgubbe (Mattis i Glavsnäs) och ville ha reda på vad det berodde på. Då tala trollgubben om, att fähuset var byggt på en koltomt, tomt där en kolmila stått. Det skulle inte gå an. Bon- den flyttade sedan ladugården till en annan tomt, och då fick han ha djuren i fred.
Tomtar.
Tomtegubba påstod de, att de hade på en del ställen. De drog till folket mycket och drog ifrån dem med, om de var onda på dem. De sa väl, att det var på sina ställen de satte ut "viter gröt" (risgrynsgröt) till tomten julafton om kvällen; de satte den under terdet i stallen. Men så på ett ställe fick han ingen gröt en julafton. Då blev han arg på bonden och sa: "När jag får dragit så mycket ifrån dig som jag har dragit till dig, så får du se vad du har."
Julafton
Om en gick ut å såg på fönstret medan de satt å åt "julkväl", så kunde en få se om någon av dem som satt vid bordet skulle dö innan nästa jul. Den som skulle dö hade inte något huvud. Om ett ljus slocknade på julkvällen betydde det att någon skulle dö innan nästa jul. De var ute med ett fat "julgröt" åt tomten. Det var på julkvällen.
Tomtar.
Tomtar talade de ju mycket om förr, de gamle. Bort i Brandsöl i Lärestad hade de fått en ny dräng. Hur det nu var, så följde han inte förordningarna för hästarna utan slarvade både med rykten och fordringen. Men en dag kom det en liten röd gubbe fram till honom i stallet och gav honom ett par rediga ör- filar. Och den som inte fuskade med sitt arbete sedan, det var allt drängen det.
Forna förhållanden
Gården Bjönne i Morlanda köptes av en tös i början av 1700-talet för 300 daler. De pengarna lånte hon på Tjörn. Då hon skulle betala det vid Svanesund (vid tinget!), var det en jämn klöv (d.v.s. så mycket som en häst kunde bära. Koppar- plåtar alltså!). Olivia Isaksson berättar: På Torp i Tegneby ett stycke jord (så pass som en tomt) betalning för en fläskeskinka.
Trollet lånar dricka
Det kom en trollkvinna till en gård och ville låna dricka. Där hade de nyligen bryggat, så de hade ett helt kar fullt." Då tar jag hela den lilla bötta ihop", sa trollkvinnan och försvann med karet. Sedan kom hon tillbaka med ett tomt kärl och sa: "Bränn upp trä´t och smi gjorla, det som blir i kûlûm känner de inte igen i Bûlûm."
Julafton
Julhalmen. Julhalm kan veta de skulle ha på golvet. Det var råghalm. Det lades så tunt över hela golvet. Jag minns aldrig att halmen var inne mer än en gång, och då var jag riktigt liten. Det är då säkert sextiofem år sen Julbordet. Julkakor av alla slag skulle stå på bordet över natten, likaså gröt, grishuvud, brännvin och dricka. Julnattens andeväsen Julafton skulle de sätta ut av all mat på julbordet till tomten.
Tomtar
Olof Andersson berättade att då han var med i skogen och kolade på sin tid, så hade kolarna den sedan att de lade to- bak på alla stubbar runt milan. Så snart som det led mot kvällen, så lades de dit. På natten så kom de fram och tog to- baken. Om man lade tobak på stub- barna gick det så lyckligt med milan. Det var tomtarna som tog tobaken.
Tomtar
Gamle Manne talade ofta om att det fanns tomtar här borta i Laggeberget (vid Boteredsjön). När han lade örat intill bergväggen hörde han dem därinne. Han hörde, hur de kokade kaffe och hackade socker och allting. Vår son frågade, om de kom av ingenting eller varifrån de kom. Då svarade Manne: De kommer som svampar ur jorden.
Intervju med Anselm Holmgren (f. 1886) och Selma Lindgren (f. 1890)
Intervju med Anselm Holmgren och Selma Lindgren i Sorsele. Intervjun gjordes av Folke Hedblom och Axel Ivarsson 1957.
Folk under jorden.
Min fasterman, vi kallte honom så, för han var gift med min faster, han hade en gård på Orust. Där blev alltid kora modstulna, de kallart. De blev så sjuka och hängde med öronen och ville inte äta. Då hade det varit något spöke, som var inunder jorden, som hade gjort det. Man kunde skicka efter en spåkäring för sådant där. Hon kan laga de förstås, för styggt kan driva ut styggt. Min syster hade plats hos dem. De hade sagt till honom att han skulle gräva ned en av korna levande, så skulle det gå över. Om det nu var han, som gjorde det eller om jag har hört det om någon annan. Men det var nog han. Han gjorde det. Det sista de hörde var ett tungt pustande från kon. Men det hjälpte inte. Min syster sa att det var bäst att flytta ladugår- den för de, som är inunder de flytta inte utan de / blir sittande där. Och det gjorde han då, förstås. Och sedan blev det bra med korna. En karl, som var hemma på gården sade en gång, att där kom in en karl om kvällen och sade att den och den kon hade skitit i hans grötfat. "Jaså," sa bonden då. "Då ska jag flytta henne då." Och sedan så blev det inget mer. Det var spöket förstås som hade gjort sig till karl. Men det var ju snällt av honom att kom- ma och säga ifrån och inte göra något ont utan varning. Och sedan blev det inte något mera. Om de är onda änglar eller besatta av onda andar vet jag inte. Men de är inga riktiga människor na- turligtvis. Förr var det så mycket sådant här. Men det är borta nu. De var inga tomtar för en tomte bor ovanpå. Och han som kom och sa till om kon var inte klädd som någon tomte utan han såg ut som en människa. Hade han varit tomte, så skulle han klätt sig som en tomte. Men det var ett spöke. De brukar inte visa sig så ofta. Men de kan förskapa sig till både / vackra och stygga människor och till en ljusens ängel. Och de kan skapa sig till en vanlig karl också. Landsmålsarkivets kortfrågelista 1. I 1. Ja det var något slags spöken under jorden. 2. Vi hade inte något särskilt namn på dem. II 2. Jag vet inte om de levde familjevis. Den, som visade sig kom ensam och han sa ju att kon hade skitit i "mitt grötfat" och av det vet man ju inte om han var ensam eller inte. 3. Se ovan. De kunde förskapa sig till olika gestalter. Hur de verkligen såg ut vet man inte. 5. De var inte klädda på något särskilt sätt. 6. Det kanske de kunde. (Förskapa sig till djur.) 7. Man aktade sej för att döda en groda för han gjorde aldrig någon något förnär. III 1 o 5. Jag vet inte om de hade någon boskap eller några hundar. IV 1. Han, som visade sig var ju vänlig, när han kom och varnade. / 2. Bonden svarade ju artigt och lovade bättring och sedan blev det inte något mer. 5. Korna kunde bli modstulna. 6. Känner ej till: att kasta ut. 7. Jag vet inte om de ville ha tyst efter solnedgång. Men han kom ju i kvällningen själv. V 1. Jag känner inte till att man tänkte på dem, när man byggde sitt hus. VI. Jag känner inte till det. (Deras kontakt med vilda djur eller förmåga att ge jägare tur.) Jag tänkte på det sedan att min fasterman hade kunnat skjuta på dem rätt ned någon gång, när korna var ute, så kanske att de hade flytt.
Skogsväsen m.m.
Man fick aldrig nämna skogsrån, jätten eller tomten i namn. Barnen tillhölls att inte säga "skogsrå" eller dylikt namn . Det såg ut som att de gamla skulle ha haft tro på att om man nämn- de något av de där väsendena i namn, så skulle de kunna få makt med en. "Ja´ va allt ute för nô i sko- gen, men ja´ vill inte säje va dä va" kunde de säga.