Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
troll.
Det var så litet tal om troll. Det hörde jag sällan de talade om. Uttryck tydande på troll: "Ho ä som ett troll" (gammal kutig käring, elak, ful etc/. "Fali som ett troll, rik som ett troll, trôlsk /= förförisk/.
Kloka
Bergman på Jolberg var en trollgubbe. Han kunde bota sjukdomar hos både människor och djur. Det var en stygg gubbe. – Han läste i brännvin och över ljusbitar, när han skulle bota. Han svor både vid Gud och djä- vulen, när han skulle bota. Maja på Täppa fick lära sig trolla av honom. Han var med henne till kyr- kan tre torsdagsnätter. Då var de i tornet å skrapade av klockorna, tog av de dödas ben och av kyrknyc- kel. När hon kom såpass långt i konsten, att hon såg djävulen, så var hon fullärd.
Troll
'Lonkentus' var ute å red. Då kom han till ett berg som var fullt i bergtroll. De bjöd honom att dricka ur ett horn. Han tog hornet å låtsades dricka, men då dröp det droppar ur hornet på hästryggen, å det vart stora öppna sår efter. Men han tog hornet å red sin väg, å bergtrollen fick aldrig se det mer, för han red fortare än trollen kunde springa.
Födelse och dop
När mormor hade fått ett barn så fick morfar pas- sa på elden i spisen hela natten. Det fick inte slock- na förrän barnet var döpt. Det döptes på söndag. Man väntade inte just längre att döpa barnet än tre da- gar. Det kunde bli "byting" av barnet, om trollen kom å fick makt med det. Vigselringen skulle ligga i bad- vattnet, så att inte något ont kunde komma ur vatt- net å skada barnet.
Svartkonst
1. En tatterska kom in i en gård för att tigga. Bon- den skällde upp henne och kallade henne bland mycket annat Lusa-Kona. Det stack tattarkvinnan. - Du skall få lus, så mycket du behöver, sa hon, och sen gick hon. Men bonden blev så över av lus, så det drällde av honom, var han gick och var han stod. 2. Kapten på Susegården fick så många löss, så de bok- stavligen åto upp honom levande. Det troddes, att det var någon ovän, som hade trollat olyckan på honom.
Svartkonst
Ett par folk bodde på Timbonässkogen. Det var "finnfôlk". En gång hade gubben och käringen bli- vit ovänner. Då kunde käringen såpass att hon "städe" en varg på hästen. När gubben kom å fick se hästen, så hang det en varg över nacken på honom. Hon hade "satt" vargen på hästen. "Dä gjord' mä ont", sa' käringen, "när ja' såk håke tak han hade toge". - Det var allmän tro att finnarna kunde trolla på allt vad de ville.
Bortbytingen
När barnen voro riktigt små - innan de voro kristnade, så fick en vaka över dem, så att de inte skulle bli bortbytta. Jag minns ju att mor tala på detta att di skulle ha en nål i kläder- na på ungen för att inte di skulle få en annen. Det var troll som kom från skogen som ville ta riktiga ungar. Di gödde upp dem och stekte och åt upp dem. Den en fick i stället kallades för byting. De var inte kloka som en fick i stäl- let. Di åt så mycket, så det var inte gott att mätta dem.
Bortbytingen.
Det var en bortbyting i Häljebol. Den påstod folk att det var en jättekäring som hade varit där med. Han orkade inte gå och huvudet var så stort som på två andra och tänderna var stora. Han kunde inte tala. Han levde inte längre än till en 40 år. Di hade varit så elaka mot honom, för di trodde att de skulle bli av med honom. Det var en folktro här, att om inte de små barnen blev passade, så kunde de komma bort och det blev en annan i stället. Det var troll och jättar som sökte efter dem. Men de kunde in- te rå över barnen, om de var döpta.
Bortbytingen
1. Bortbytingen kallades för bytesonge el bortbyting. 2. Byting betyder ett litet klent barn. 3. Det kunde komma virvelvind om sommaren. Om barnen råka- de att vara späda och i närheten av en sådan, så kunde de bli bortbytta. Det var troll i den vinden. 4. Att det var en bortbyting såg en på det, att han inte hade det förstånd som en vanlig unge skulle ha. 5. När solen hade gått ned om torsdagskvällen, så skul- le en gå utom gårdstomten och piska ungen. Det skul- le göras tre torsdagskvällar i rad.
Thorspjåskan
Ett troll med "ryggen öppen som ett baktråg", vilket under åskväder flyr för tordönet och vill skydda sig inne i husen, ty om Thor träffar trollet är det förbi med detta. Därför sätter man stål i dörr- posten så det ej skall våga sig in. Get-svältorna. De sitta inne i bergsgrottorna och hamra på städ; men om någon av nyfikenhet eller oför- sigtighet går in till dem, behålla "svältorna" dem som fånge, tills de svärjer att lösa sig med en bock eller en bagge.
Naturföremål
Vid Borrefjäll vid Ammedalen (en bygdeborg) var ett hål i ber- get. Där släppte de ner en hynda från Håfors, de kallade henne Håfors bikka. Hon kom ut vid Getterhättan i Morlandadalen över en mil där- ifrån. Vid Stavestenarna, Remmedalen i Röra socken, skulle de först bygga Röra kyrka. Trollen rev emellertid ner om nätterna, vad folket byggt upp på dagen. Då tog de ett par vita stutar och lät dem släpa en sten efter sig, och där de stannade, byggde de kyrkan.
Jakt
Det var en som gick till Sme-Mattes i Glassnäs i Älgå och fick bössan gjord så att han skunde skjuta en troll- tjäder. Han hade en brännvinsflaska med till Sme-Mattes, och han tog denna med till "smia" o trolla o läste över den. "Ta den te môran, min gosse!" sa han sen. Den som fick den, gick ut då o sköt tjädern, men han hörde alla möjliga konstiga ljud i skogen. Det var läten så stygga och konstiga så han kände inte igen dem, men skater hörde han var med.
Iglar.
Till Trolles i Hed fanns en gumma, som hette Anna Lina. Det är väl nu en 30 år sedan hon dog, och hon var då 70 år. Hon satte iglar på folk för tandvärk m.m. Hon hämtade sina iglar vid "Mårtens holm", vid Vabränna. Det är en vik av Viskan. Vid högt vattenstånd äro "höljerna" fulla med vatten, men vid låg vattenstånd, är det ju mest bara slamm och så något lite vatten, och då går det bra, att plocka iglar där.