Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar
"Gasten" var inte annat än en död unge som di hade tagit liv av och gömt. "Gasten" skrek som en unge. Det var en som mötte "gasten" och fråga: "Vad vill du, mitt lille barn”. Då tala han om, att mor hans hade tagit liv av honom och stuckit honom under en tuva. Så bad han, att han skulle vara så snäll och frakta honom till kyr- kogården. ”Det skall jag göra i Jesu namn”, sva- rade den andre, och då blev ”gasten” borta.
Gast
Gasten var det mycket tal om. Den skulle hål- la sig i sjön. Å jag vet att farfar talade på att den som drunknade blev en gast, å fick hållas i sjön till dess att de fann den dödes kropp å begrov den.
Myling
Om ett barn föddes och blev lönnlagt och inte fick komma i kyrkogården, så blev det en "gast" av det. Fick en reda på skelet- tet och fraktade det till kyrkogården, så blev barnet tyst, och "gasten" skrek inte mer där.
Gasten
Vid Nysätersbron var gasten om nätterna. Det var någon som hade drunknat där och då ropa gasten efter honom, sa folk. I bäcken mellan Nysäter och Ökne hade di ock- så hört gastskrik. Detta hörde jag di tala om i min barndom.
Gastar på fartyg
När man fick se en gast stå framme i fören och mana in en ände, blev det alltid storm. Man fick endast se gastar ombord på natten. Vid dagsljus visade de sig aldrig.
Gastar
Borta i Lindals myr hade de kittlat ihjäl ett par dalkullor. Om nätterna skreg di, det hade folk hört. Det var gasten, som skreg. Det skulle änna vara farligt att gå där om natten; en kunde bli ropad av gasten.
Gastar
Gasten hörde jag som barn. Det var ena som hette Em- ma, hon hade mördat två nyfödda barn och grävt ner dem. Åsen hette stället, där hon bodde. Det var mest om hösten, vi hörde gasten där. ”Va fick du?” frågade en. ”Peck, peck, peck”, svarade den andre (gasten). Men gasten är nog en sorts fågel, ganska säkert är det berguven. Men det kan också vara harhonan, som skriker så.
Gastar och myringar
Det var en gubbe från Vära, som var ute och gick. Då fick han se två gastar, som var ihop och slogs. Den ene gasten kom emot honom och sa: "Låna mej din käpp, gubbe!" Ja, han fick låna käppen. När gubben hade gått en mil eller två, kom gasten och gav honom käppen tillbaka och sa: "Tack för lånet! Nu har han fått sina elva rivane."
Gastar.
Gastar voro elaka människor som dött, ett spöke var också en död människa men den gjorde då ingen förnär mer än skrämde folk, men gastar, de nöp och plågade folk och fä och ibland slogs de inbör- des. Gastar var alltså elaka döda människor och spöken var och andra döda människor som bara gick och vill ställa något tillrätta som de inte hunnit med innan de dog.
Gastar
Det var gamla Kristins bror som var ute en natt, och då fick han se ett par "gåstar", som var ihop och slogs. Han sprang bort till ett träd och ställde sig, men den ene av gastarna kom fram till honom och sade: "Jag smassen, jag smassen!" (= klådde honom.). Då svarade han: "Smassen mer, smassen mer!" och då sprang gasten bort och fortsatte slåss, och under tiden sprang karlen sin väg. Gastarna skulle ju vara som benrangel.
Gastar
Gastar gick ofta och vaktade över någon nedgrävd skatt. Därför skulle man passa på och sätta "treamål" på gasten. Men då skulle man vara två och springa en bra bit ifrån varandra, när man fick syn på gasten och så sätta ner var sin käpp i marken, och sedan sikta in den punkt, där gasten uppenbarade sig, från dessa två punkter och sätta ner en ny käpp, där synlinjerna skuro varandra. Där skulle man gräva, så fann man skatten. Ibland brukade gasten ha en massa pengar och kasta upp dem i luften och låta dem falla ned igen. En gång kom en gast in till en gubbe. / Gasten såg ut som ett lik. Gubben blev rädd och ville springa sin väg, men han satt bakom det stora bordet i stugan och kom inte upp i hast. Då tog gasten och välte det stora bor- det, så att det slog benet av gubben.
Spökeri.
I Ambäke skog höll sig gastarna och var ute och slogs. Då det kom någon gubbe förbi, så var gastar- na framme och sa: "Sågst de, att jag blev värst?" "Ja", sa gubbarna, för de tordes inte annat. Annars hade de fått sig ett slag de med.
gasten.
"Gasten" skulle bo i en stor ek, som stod här vid gården. Farmor sade att "gasten" höll till i luften och att han var farlig. "Gasten" var som ett torrt skinn, sade hon. Han vil- le suga blod.