Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Talesätt om julen
Ann'da trätt* ä jula slätt, tjugene Knut kör jula ut. *trettondedag
Det lider emot Jul och Lucia
Det lider emot Jul och Lucia har åter gästat
Julafton
God Jul vill jag önska frid över jorden
Troll.
Det var en hollgubbe i Kyrkefalla och ville låna dricka till jul och det fick han. Han väntade främ- mande ifrån Härsberget, sa han. Efter jul kom han tillbaka med drickan och sa: "Bränn opp karam och smi opp joram, för det syns inte i kalam". Meningen var, att de skulle bränna upp karet och smi av ###
Lucia
På lussotta åt de tidigt på morron, o sen la' de sig en stund tills det blev dager. Det var nästan värre till lussotta än det var till själva julen. Men att de klädde sig vitklädda o bjöd på kaffe var bara på några bättre ställen. Korna fick en havrenek o en brödbit, o så skulle de tala om för dem att det var lusse. Och likadant var det vid jul.
Ordstäv.
Nål, sax eller kniv aldrig din käraste giv, nålen sticker, saxen klipper, kniven skär, kärleksbandet mitt i sär. Julafton och jula da har vi så gott som vi vilja ha, annandag jul börjar mor gömma på sitt sul, tredjedags kväll börjar åter att vanka smäll.
Julen
Vi brukade ha en furutopp här på bordet om julen. Den skalade vi helt och hållet och så klädde vi den med klippt papper. Sedan fick den stå kvar uppe på vinden från det ena året till det andra och kläddes på nytt varje jul. Jag gjorde också en krona av halm eller vassäv och hängde i taket.
Jul
På kvällen bar di in halmkärvar och satte upp och ner på golvet och fråga om di fick låna hus i fjorton dar. Det var julen som kom. Om det föll många korn av halmkärvarna (de var tröskade) skulle det bli ett bra år. Di hade bonader på väggarna. Far i huset tände julbrasan. "Ri Staffran." Pappa tala sa farligt mycke om det. Di sjöng: Nu är det anndag jul i år då tackom vi så gärna., då lär vi öl och brännvin få allt för vår ljusa stjärna. Di räkna tredjedag och fjärdedag jul, femtedag jul och nyårsafton. Di börja annandan med julkalas och höll på hela julen. Di tura om och bjudde varandra på kalas. / Julen tog slut Knutadan, det var dan efter tretton- dan. Om det kom någon in så skulle den ha "Knutasup".
Trettondedagen och tjugondedagen. (HLMA:s frågelista)
Benämning, som syftade på trettondagshelgen /trättnehälga, trättne/; trettondagen /trättnedan, trättneda jul/; dagen före trettondagen /trättneaftan/; natten före trettondagen /trättnenatta/; trettondagens morgon /trättnemôran, trättneotta/; trettondagens kväll /trättnekväl/. Namn på dagen efter tret- tondagen /anda trätt/ och tredjedagen /trejda- trätt/. Den högtidligaste delen var slut, när "trättnehälja" var över. Men julen var inte slut förrän tjugon- dag jul. Men det ordspråket har en haft att "på anda trätt va jula slätt." Trettondagen var den första stora helgen för året o. en av julens stora dagar, för det så bruka en / säga att "trättnekväl" var den första julkvällen för året. Om trettondagen ingen annan slags mat än som en hade på juldagen och nyårsdagen. Om kvällen till trettondagen, så bruka de vara ute med "ljusa stjärnan". Så gick de i gårdarna med den tills det ljusnade på morgonen. På trettondagen om kvällen var det julbjudningar i stugorna. Då hade ungdomen hopbal /trättnebal/. Upptåget, som de hade med stjärnan var allt slut i mitt minne. En fick bara höra di gamla tala på det. Med trettondagen hade en det märket, att om en fick snöyra, så fick en räkna på 13 snöyror innan det blev vår. Men len på den dagen var ett bra märke för våren och att en skulle få börja "vår- anna" i tid. Uttryck /trättneyre, trättnelen, trättnevär/. Med "trättnevär" menade man vanligen snöyra. Tjugondag jul. Tjugondag jul firades den 13 januari. Benämning / på denna dag /tjugnedan, tjugneda-Knut/. Kvällen före julafton kallades för "lelle julekväl". På tjugondagen så hade en inte annat än litet skrap kvar. Men de bitar, som var kvar, åt en upp då. De sista julkalasen hölls denna helg. På somliga ställen hade de för ungdom och på andra för äldre. Tjugondagen var julhelgens sista dag. Talesätt som syfta härpå /köre ut jula, danse ut jula, sope ut jula/. "Tjugneda Knut kör jula ut". "Di dö va inte inne i dä gamle hemme mer än en titt mett i julnattan, se'n behövde en inte å ha dom längre." Julhalmen bars ut, när annandagen var över. Jul- granen kastades ut. Man tog ur prydnaderna och tog av foten och gömde till nästa jul. Granen slängdes på sophögen. Somliga var måna om den, så att de bar henne till vedskjulet. Sådant som en hade haft framme särskilt för julen togs undan och / lades eller ställdes undan till nästa stora högtid. När julgranen bars ut, så sa en, att en "körde ut ju- len." Di brukade också att sopa golvet väl, när en hade tagit ut den. Tjugondagen märkte för vintern. Snöyra den dagen betydde att en skulle få 20 snöyror, innan en fick sommar. En bruka att tala om "tjugneyre o. tjugnelen". "Tjugnekalas" var också vanligt med i byseden. Strax efter tjugondagen tog en itu med arbetet, såsom vedskaffning, tröskning, timmerkorning o.s.v. "Blag- gesch-skjorta" skulle på. Och efter den dagen fick en ta till havrebrödet.
Annandag jul
De red Staffanske här tredjedag jul. Jag kommer ihåg mycket av deras visa: Nu ä julen kommen fram, nu ä glädje för var man, allt för den ljusa stjärnan. Finns här någon flicka fin, så öppnar hon sitt äpplaskin. Nästa år vi kommer igen, så står det en vagga vid doterens säng.
Knut.
Om Knut sopa´ di ut julen. Utklädda flickor och pojkar gick omkring i byn och hade varsin ruska mä sej. Så sopa di första di kom inom döra och sopa överallt i hela huset. Då sopa´di ut julen. Så fick di traktat, oftast vin.
Slakt
Ingen bestämd dag för slakt av julgrisen. Det bru- kade bli så där 14 dagar före jul, så att en fick färskt till julen. De som var vidskepliga av sig kastade en pinne i det tomma båset. Slaktaren ville inte ha nå- gon med som stod å såg på. Det troddes att djuret var mera seglivat om någon stod å såg på det.
Skörd (sista kärven)
När de hade gjort undan på hösten så tog de det sista och band ”läcktnecker” utav. De som kunde band ihop dem så att de hängde liksom klockor på sidorna. ”Läcktneckerna” gömde de till julen och då satte de ut dem år fåglarna. Det var inte alla som kunde binda ”läcktneckerna” så fint, men då tog de i alla fall den sista neken och gömde till jul.