Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomten, skratten får traktering.
Tomten är emellanåt beskedlig, emellanåt ovänlig mot sitt folk, beroende på huru de bemöta honom. På somliga ställen giva de mat åt tomten, och t. o. m. har det hänt, att man spillt ut brännvin åt honom i stuguknuten. Den tacksamme tomten ryktar t. ex. som väntjänst hästarna, då drängarna äro försumliga. Sedan då dessa slarvar infinna sig . i stallet, ger tomten dem först ett gott kok stryk och kastar sedan ut dem. Även om man svär, så att tomten hör det, ute i rian, stallet eller något sådant ställe, händer det lätt, att man blir utkastad. Om man önskar bli väckt en viss timme, så väcker tomten upp, och även då fara hotar, väcker han folket. För att göra tomten sig bevågen har man alltid, då man flyttar, med sig till det nya stället salt och bröd åt tomten, och då man stöper, skall tomten ha första stöpet.
Tomtar
Tomtar, vesa kallte de dem. De hade för sej, de tog ifrån det ena stället och bar till det andra. Man talte om, det var på ett ställe de hade för sej de hade vese. De hade alltid gott om mjöl. Mora där visste inte, vad gott hon skulle göra med vesa. Så köpte hon varsin röd mös- sa och la, där de brukade lägga mjölet. Mössorna blev borta, men vesa kom aldrig tillbaka, för de ville inte mjöla ner sina mössor.
Tomtar
Det var ganska noga med att spjället skulle släp- pas på kvällen, för de trodde att osynliga varelser kun- de komma ned genom skorstenen. Det var inte far- ligt så länge det var eld i "gruvan" (eldstaden). I en gammal stuga fanns ett kors över bakugnen. När jag frågade varför det skulle vara där, så sa den gamle, att de inte ville ha "tössen" (tomtarna) i ug- nen. Det var farligt att "####" i elden. Vi fick för- maning av mor att inte göra det. Vi skulle råka illa ut då.
Tomtar
Min far trodde att det fanns tomtar. Han var sadel- makare och gjutare, så att han hade en liten stuga till verk- stad. I den stugan hade han en liten gubbe, som hjälp- te honom ibland. Och när den gubben var på den goda si- dan, så blev allt gjutgods vällyckat. En gång höll han på att gjuta spännen till selar, då kom han in och bad oss att vi skulle komma ut och höra att gubben hjälpte honom. Alle- samman hörde vi att det packade, det lät som när man pac- kar på en kopparpanna.
Tomte (i fähuset, drog till huset)
Olle Johansson i Tvet sa de skulle haft tomte, eller nis- se sa de också. Han blev mycket förmögen. Nissen höll till i fähuset. Han drog till huset för de som höll sej go vän med honom. Det var förståss bara prat. Olle Johansson var en sparsam å duktig bonde å fick det därför bra ställt för sej. Men många ville ha det till att det var nissens för- tjänst i stället.
Årets dagar.
Petter Katt, En feck inte köra på isen efter den dan. Det var farligt, för den dan lägger han en varme-sten i vatt- net. 1 maj: då skulle man dricke märg i benen. Det har inte varit i min tid. 3/5 Korsmässe tjur-da (=köld-dag), då skulle det vara kallt. Urban, då skulle en så lin. Olsmässekroken var det tomt i alla bingar, å di svalt far- ligt. Frivecka då skulle tjänstefolket till "martna" (marknad). Å hade di då någon krona över på sin lön, skulle de göra av med den då; åka karusell.
Lucia
Det var farligt att vara ute lussenatten, för då var trolltyg och tomtar och lyktegubbar ute. Det var de som bjutt till att ma- la i sina bäckakvarnar lussenatten, men då hade kvarnen stan- nat för dem. De skulle ha ett par gökar och varsin lussebulle tidigt på lusse- morron, och när de hade fått i sej detta, skulle de vara "geria" och ge sej ut och tröska på lon. Lucia var en god människa; många sa att det var syndigt att fira den dagen med skoj. Klädde ut sig till Lucia gjorde de inte förr.
Tomtar
Tomten var i uthusen. Och i Kasa var han längst, för där är husen så gamla, så de är ett par hundra år. Han kom inte in i stugan mer än varje julafton och inte då heller, om de inte försummat maten hans. Om de då inte var nog kvicka att fylla hans skål med gröt, så banka han och slog i väggarna och förde ett förfärligt väsen. En julafton kom han in och vaggade barnet så häftigt, att det föll ur vaggan. Men det var ingen som vågade säga något till honom för det.
Tomtar
Tomtapesar — många hade sådana efter vad de talade om. De drog till huset, där de var vänner med dem. En kom med ett enda ax och gjorde ett blåsande. Bonden hörde det och sa: "Dä va le inte möe å pusta för!" Men då sa den äldste (tomten): "Han ä inte mer än nattagammel än; dä va bra gjort ändå. När vi har burit från dej lika mycket som vi har burit te dej, så ä du utfattig."
Tomten flyttar.
Karl Karlsson ingick 1777 äktenskap med Kristina Ersdotter från Mörskom. Under hans tid utflyttades Storknuts rusthåll omkring en kilometer från byn till den plats, där hemmanet ännu är beläget. Sägnen berättar, att då sista flyttningslasset körde från byn, hade hustomten, en liten gråklädd gubbe, följt efter. Men oaktat tomten borde ha funnits där, nedbrann boningsbyggnaden några år efter hemmanets utflyttning.
Tomten sköter om eldningen.
Gamle Lind på Pylko bondbyn han brukade se mycket han. Tomten brukade ofta elda rian där, och bonden såg honom flere gånger titta under loggolvet. En gång om aftonen, när han var gående från prästgården hem, såg han en gubbe, som hade en stickknippe under armen och vek av till rusthållsrian. En annan gång såg han en gubbe vid bäcken. Han trodde, att det var en sotare, som tvättade sig i bäcken, men när han gick att se, var där ingen.
Tomtar.
O.P:s far var spelman. En morbror till O.P: tjänte hos fadern som torparedräng. När de båda svågrarna en natt kom hem från en dans, lade de sig i ladan med fiolen bred- vid sig. På morgonen var fiolen borta - den hittades ute på backen, förstörd av regnet. Fadern sökte sedan förgäves reparera fiolen. Han spe- lade aldrig sedan. Det antogs, att tomtarna kastat ut fiolen.
Tomten
Dä va' bra å hålle sej väl mä tomten. Då feck de hjälp vid skörden. Om han hjälp- te te å bar in strå skulle dä bli väldig kraft i grödan. De feck fete hästar å dä geck ente åt så mycke foder ifall tomten hade vart mä å bärga hö å säd.