Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Mara
Mara' red på dom. En skräddare vi hade sa': "Ja' ä så usel i da', för mara har reet mäk hela natta." Han trodde la rakt att dä va Skam. Ibland fick oxa' mara, så de kunde inte ta ut dom. Nej, jag vet inte något botemedel. (Åhman har ej hört talas om varulv eller manulv).
Mara
Mara red dem. Bara en kunde komma åt att skära henne, så blon kom, så skulle hon inte kunna komma igen. Det var en, som hade fått tag i benet på henne och skulle hålla henne, men det lyckades inte. Hon red på en häst, det såg jag på Olsåker. De hade fyra hästar; de tre var riktiga, men den fjärde var så svetten flöt. De sköt en skata och hängde över honom, och så hängde de en lie över honom. Det var meningen, att mara skulle skära sönder sej på den.
Vårhalvåret
I mars skulle en skjuta en skata å hänga upp över stalldörren. Det skulle bli lycka då å hästarna skul- le få vara friska då.
Blekning av Lärft (husligt arbete)
Lärft som man vävt, blev bäst blekt, om man kunde lägga ut till blekning på skarsnö. Det skulle blekas i Marsanaren, (Nordanvinden i Mars månad.)
Vårhalfåret
Mars med sitt skägg lockar barnen utom vägg, men april med sitt skinn kör dom in.
Hat, kärlek åstadkommer mara.
En flicka gick ständigt i mar hos den gosse hon tyckte om, ända till dess gossen var tvungen att gifta sig med henne.
Mara
Mara - det var en människa. Hon kom in osynlig genom ett kvisthål. Många hade ont av den, hon packade och mönskade hele kroppen. Man blev så söndermönskat och svett. Det var en fröken i Lidköping, som hette Lindroth. Hon lärde ut, att när man lade sej på kvällen, skulle man lägga armarna i kors över bröstet och lägga fötterna i kors. Många försökte det och blev bra. Mara hade inte makt att komma över de korsen.
Mara.
Jag minns de gamle hade respekt för mara. Den kunde vara medfödd. Det var kvinnfolk, som hade den. De kunde inte hjälpa det. Det var ett kvinnfolk med långa armar och hår på kroppen. Hon passa- de på att suga sig fast över bröstet på den, som sov. Inte alla hade ont av mara. Men den som hon hade fått vana på, fick henne flera gånger. Han fick inte lägga sig på ryggo. Ett annat bote- medel vet jag. En skulle ta psalmboksblad och lägga vid sängen. De tog hon sig inte över.
Mara
Mara hade de med sig, när de föddes. Det var inga bra människor som hade den. Det var inte säkert med sådana som hade rött hår. Det var en slags makt som de hade. Den kunde komma på andra. Mara kom och red. Jag har inte haft ont av henne. Far tjänade drängkam- rat med en som var illa utsatt för henne. Nästan var torsdagsnatt så kom hon och red honom. Far bodde i sam- ma rum, så när han fick höra att kamraten stönade så fick han skrika namnet på honom. Då släppte hon.
Mara
Det var en skomakare, som hade en dotter, som var mara. Skomakaren satt och arbetade till långt på kvällen. Dottern låg och sov. Rätt vad det var stod hon upp och ruskade på sej och sa: "Långt å kallt te Knarren." Det var vinter och kusligt. Men skomakaren tog spannremmen och slog till henne med den, daljade henne några slag, så hon blev vaken. Sen gick hon inte mara mer. — Hon skulle ha satt sej på bröstet på sin fästeman.
Mara
Om jag ser en häst tumla och inte spottar tre gånger, så får jag hästens mara över mig, likaså om jag går över en hästtumla.
Mara
"Mara red dem", sa' de, det var sär- skilt en gumma här, som tala om det. De trodde, att det var något dåligt, som famntog dem, så att de ej kunde andas.
Husligt arbete
Lärft som man vävt blev bäst blekt om man kunde lägga ut det på skarsnö. Det skulle helst blekas i marsanaren (nordanvind i mars månad).