Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomten sköter om husdjuren.
Gårdstomtar finnas i alla hus. Den husbonde, som är den första på en gård, blir dess tomte. Har han varit god, blir tomten god. I motsatt fall blir tomten elak. I mitt hem finnes en god tomte. Den vårdar sig om kreaturen och bland dessa speciellt om hästarna.
Tomten får nya kläder
Hä var en som hadd tomten, och han vari boa, men han hadd väl dåliga kläder, så matmora ga'n en ny klänning. Sen då stod hon och såg genom nyckelhålet hur han skull göra, och då feck hon si hur han strök uffer ["utför"] sej och sa: "Junker är granner, han sig ej dammer, han siktar ej mer." Och hon miste'n, han gjord int nå mer. Hon var så grämen för det. Tomten han skull dra åt dom, trodd dom. Han kunn dra mjöl och bröd och tocke å.
Häxor
Det var en gammal gumma som hade använt troll och tomte och bärarn och allting och varit mycket skötsam att mata dem. Så dog hon och de skulle köra ända från Norsjö till Skellefteå och begrava henne. I Krångfors skulle de vila. De tog ifrån hästarna och satte dem emot varann. De var alldeles svettiga. Sen gick de in och åt. Då fick de höra en förfärlig knall. När de tittade ut fick de se att kistan och hästarna låg på marken. När de ska lyfta upp kistan ljuder det som den var tom och då var den lätt. Och när prästen skulle kasta mull på kistan ljöd det som den var tom.
Skatten försvinner, då den lämnas ur sikte.
När folket under krigstider for undan ryssen, så grävde de ner somt, som de inte kunde taga med sig. Där vid Barkare måste de väl ha grävt ner pengar. För sextio år sedan [från 1913] var nämligen folket från Barkar och gräftade där på Tomten (en äng) nära ån, och då sågo de en stor sten. De lade bommen under och tänkte bryta upp den, men gingo hem att äta emellan. När de sedan kommo tillbaka, voro både sten och bom borta. Man berättar, att därunder skall ha varit en stor pengkista gömd.
Hälsning till Patrik.
En gång, då en karl for till bröllopsgården, så kom han att gå om ett berg. Det ropade då ur berget: »Du man, som till bröllops far, för mina båd fram och inte åter och säg för Patrik (på bröllopsgården): 'Patrik är död'.» Sedan då han kom till bröllopsgården, så sade han: »Jag vet inte vad det var som ropade, när jag gick om berget. Det ropade: 'För mina båd fram och inte åter och säg för Patrik: Patrik är död'.» Som han hade sagt det, så gick han och lämnade dörren öppen efter sig. Med detsamma visade tomten sig utan att tala något. Han var en liten grå klädd gubbe med hatt på huvudet.
Djävulen får ett arbete, som han icke kan utföra.
En flicka tvättade en gång potäter, och den onde kom till henne och begärde henne. Flickan lovade sig åt honom, blott han var i stånd att hämta vatten åt henne med ett såll. Fan försökte, gick till brunnen och sprang allt det han förmådde. Men långt hann han ej, förrän sållet var tomt. Flickan tog då sållet och sade: »Vill du si, så ska ja hämta vatten i det». Hon gick nu i sin tur till brunnen och slog litet mjöl på bottnet, och så hölls vattnet bra i sållet. När fan såg det, skämdes han och gick bort från henne.
Tomtar.
På gården Rud fanns en tomtegubbe förr. Soldaten Ruda såg honom - han var så trasig, så Ruda tyckte synd om honom. Det berättas om denna tomte, att han åkte med husbondfolkets släde till julottan. En bror till meddelaren fick en gång en örfil av denna tomte, då han en tid tjänade på Rud. Förmodligen hade han varit för högröstad, när han skötte om hästarna i stallet. Örfilen var så kraftig, att han åkte ut genom stalldörren. Han gick därifrån utan att ge hästarna - det var på kvällen. Men hästarna fick allt mat ändå, det var inte fråga om.
Gamla ordstäv och talesätt.
Om någon kom in genom dörren, under det de innevarande talade talade om den innkomne, så sade de: "du ä inte feg". Feg betydde i det fallet att den inträdande ej skulle dö snart. Prästen å hunn, tjänar föa mä munn. Om inte Om hadde varit ivägen, så hadde käringa skjutit björn mä ellgafell. "En får begagne di medel som gu ha förläne oss", sa Ola på Tomta, da han bröt opp dörra mä en kofot. Om man biter sig i tungan, så kommer det en svullten in i stugan.
Anders Petter Eliasson
B285A: Gården, boskapen, fisket. Husens inre. Bak. Kor. Får. Jordmån. Taktäckning. Båtar. (Paus.) Drängsysslor. Skörd. Tröskning. Sjöolyckor. Fiskemed, fiskredskap. Strandnamn. Isvinter. Fiskförsäljning och fisktorkning. B285B: Fiskförsäljning och fisktorkning. Matvanor. Julgrisen. Foder, slakt, korv, kött. Julmat. Bryggning. Kaffekokning. Onda tider. Våg och vikt. Torvtäkt. (Paus.) Bygden förr och nu. Kustvaktare. Vrakgods. Rev. Hallarna i Boberg. Vattenkvarn. Middagsstenen.
Djur
"Tåssan" är tomtens tjänstepiga. En gång gick en bonde å gruvade sig över den myckna säd som han hade oskuren. En kväll när han gick hem från åkern, sade han: "Om jag hade den åkern oppskuren till i morgon, så skulle jag skän- ka bort min Rölinn (tjuren). En tomte hade hört det- ta. Han tog tåssan med sig till åkern å började skä- ra. Rätt som det var skrek tomten. "Rinn å gör bann du lelle görvam, i môra ska Rölinn tå fökse". Om de fick se tåssa på trappan om kvällen, så var man så rädd att störa henne. Tomten hade skic- kat sin piga att se efter ett å annat vid huset. Det har varit så många fabler om tåssan. Mormor talade om att tåssan skulle vara en förtrollad / fröken. Hon var så förskräckligt högfärdig å för det fick hon bli tåssa. Mormor talade om att tåssan å pad- dan kunde vara en människa som dött olyckligt. Män- niskan gick igen i en tåssa. På Stôrsbyn hade de en liten handel. När jag kom dit en gång, så satt det en liten groda på trappen. Jag gick omkring henne, för jag var rädd. Handelsmannen talade då om att de kunde bli så att de hoppade högt. En gång hade han retat en groda. Hon hoppade upp på en vägg så hårt att hon blev sittande. De tog så star- ka tag att de inte kunde släppa. På ett ställe ha- de det kommit in en groda i lagårn. När hustrun på stället kom å fick se henne, så tog hon henne på en spade å kastade ut henne. Grodan tvärhop- pade tillbaka å rätt upp på käken. Där bet hon sig fast så att de fick skära henne därifrån bit för bit. Man skulle inte kasta på eller ef- ter en tåssa eller groda eller skada henne för det blev bara olycka efter det. Min mor kom hem en kväll å då satt en tåssa på "bronsten". När jag / fick höra det så blev jag rädd. Då gick hon ut å bar grodan ett bra stycke från stugan, men när vi kom ut en stund därefter så satt allt grodan där igen å då fick hon sitta. Igelkotten har de varit så rädda om. Det finns en gumma i Strand som inte ens vill att man ska tala om igelkotten. Det skall inte gå an att nämna namnet på dem. Det skall bli någon olycka med eller hos den som slår ihjäl en igelkott.
Tomtar
Samuel Börjesson från Brattön hade på 1870-talet en ångbåt - en kanalångare, som hette Trysill. Samuel hade en tomte, som hette Johannes, som följde honom överallt och även var med på Trysill. Johannes var c:a 1 m. lång, hade röda byxor, röd luva och grön tröja. Trysill blev sedan såld till Norge och låg då för ankar utanför Brattön. Natten efter försäljningen gick tomten vid ett-tiden i Samuels julle, rodde i land och sprang in i Samuels sjöbod. Efter den dagen bodde han i Samuels kök och ingen fick då gå dit för Sofimor - Samuels hustru - ty där skulle vara snyggt och prydligt. Berättarens mor var hjälp hos Samuel, då ett av barnen blivit sjukt. Hon ville då gå ut i köket och uträtta sitt behov, enär hon var generad för Samuel, som vid detta tillfälle var hemma. Sofimor förbjöd henne emellertid strängeligen att gå ut i köket men talade inte om anledningen. Flickan trotsade emellertid Sofimor och gick ut i köket ändå. Tomten slog då till henne, så hårt att hon blev liggande och måste ha hjälp / att resa sig. Hörde du inte vad jag sa, jämrade sig Sofimor. Flickan fick ligga till sängs till fram på middagen följande dag. Samuel köpte sedan en segeljakt, som hette Stråle. Han hade tur i alla sina förehavanden och när folk påpekade detta svarade han. Det är Johannes. Så länge som Samuel ägde Stråle, kunde han segla hur som helst och lägga Stråle hur som helst. Ingenting hände, ty Johannes styrde och passade. När Samuel blev gammal och inte for på sjön mera, sålde han Stråle. Innan den nye ägaren ännu hunnit föra Stråle från ön, slet den sig en natt och slogs sönder mot bergen. Då blev Samuel fundersam och sade. Det hade jag aldrig trott om Stråle. Samuel menade, att Johannes skulle ha följt Stråle. Men berättarens mor och en annan person skulle gå ut och dra näten på natten. Då sågo de tomten Johannes komma springande utefter vägen i månskenet och försvinna under stenhallarna och de sågo alldeles tydligt, hur han var klädd. De gamle sade sig även ha hört, hur det smidde i berget och hur det spelade. Det skulle då vara tomtarna.
Tomten tål icke slarv.
Det var en pojke, som låg i håll. Så skulle han skjutsa en herre norrut om natten. Då de veko av norrut, blev hästen så rädd och förskrämd, så han kastade dem i diket. De stego upp och foro igen. Då de hade kört en stund, mötte de ett liktåg. Herrn frågade pojken, om han såg någonting. Så sade han, vad han såg. Så sade herrn, att han inte skulle vara rädd. De kommo till gästgivargården, och pojken vände om och for tillbaka. Då han kom på Galka-åkern, såg han en hund, som hade ögon så stora som porslinstallrikar. Pojken var rädd och körde så fort som möjligt hem och gick och sova. Då han legat en stund, såg han upp, och då stod en vid bordsändan och höll händerna på bordet. Han var blåklädd och hade en stickad mössa på huvudet. Det var tomten, som hette Tomas. Han brakade han till en skit och gick över golvet, så hela stugan skakade. — Om morgonen, då käringen kom upp, låg Tomas på ugnsbänken som vanligt. Pojken var och malde en gång, och så kokade han gröt. Tomten kom och var slätkammad och sade: »Ha du sitt na sletare skalla?» Så slog pojken till med kräcklan och sade: »Ha du känt na hejtare gröt?» Då for tomten under vattenhjulet och stannade kvarnen. Då husbonden, som hette Mårten, kom hem en gång, kom Tomas med ett ämbare och gick till stallet. Mårten gick på stallsskullen och skulle ge hästen hö, men Tomas kastade ner honom. — Åhå Tomas! inte sku du va tukande kar, fast ja kommer hit sent omsider», sade Mårten. Så skulle Mårten göra sörpan åt hästarna, så tog Tomas i honom och kastade ut honom och sade: »Du ska int komma hit så sent, så ja int får ha nattfred för de. Sedan det lider över klockan åtta, så nog ha ja laga åt hästarna.» En annan natt låg Mårten på skullen. Tomas kom opp för trapporna och skulle dit och ligga också han. Mårten tog tälgkniven och kapade omkring sig och efter Tomas, och sedan kom inte Tomas dit. Han lämnade sig då.
Tomtar
Jag har hört tal om en bonde som fick flytta stal- let för ad tomter skulle få fred. Det var mor som tala- de om det. På kvällen kom en liten gubbe in genom dörren å gick fram till bonden å sade: ”Ja' unrer om du skulle ville flötte stâl för hästen din står å stal- ler på mett bol?” “Om du gör det så ska du inte bli lidande. Bonden flyttade på stallet. Se'n dess fick hästen mat å skötsel, å vacker va han jämt.