Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomtormen
Gamle Otto Olofsson på Poxen, som är begraven idag, berättade det. Borta på Boskogen hade de fått en ny piga. På morgonen när hon skulle gå och mjölka, låg det en stor orm på ladugårdströskeln. Den tog hon och slog ihjäl. På flogen (=golvet bakom korna) låg en orm till. Den slog hon ihjäl. I fönstret låg en. Den slog hon ihjäl. Och så höll det på. När hon kom in, bekla- gade hon sig för bonden att det fanns så mycket orm i lagården. "Du rörde dom la inte?" sa bonden. "Jo, jag slog ihjäl sju stycken", svarade pigan. "Då är turn gången på detta stället", sade bonden. "Ja", svarade pigan", "står han i sån förbindelse med skam, så kan han hade det. Då vill inte jag stanna här." Och så flyttade pigan. "Och änten i mä tror eller inte: Nästa morron när han kom ut i lagårn, så låg den grannaste / koa dö på golvet med bena i vädret och horna rätt emot golvet. Och en stor grann kalv låg i sin kätte rätt på rygg" —"Berodde det på ormarna?" frågade vi. "Jag tror inte på skrock", svarade Otto, "men nog såg det bra konstigt ut." Tomtormarna var tomtarnas husdjur och skulle behand- las lika väl som de själva. De skulle ha mjölk att dricka. Man fick inte slå ut diskvatten på kvällen, för då kunde man slå på tomten.
Djur.
År 1852 var vargen ofta framme på bygden till o m på ljusa dagen, på Tomta i Stommen Karlanda sn, tog han en natt av häspan på stalldörren gick inn i stallet jagade ut hästarna, drev dem till skogs, men passade på och tog sig ett föl. De andra hästarna kommo tillbaka en av dem varskodde folket genom att slå i väggen, när folket kom upp och tog vara på hästarna samt följde spåren upp åt skogen var det redan försent att rädda fölet, man vinkade efter vargen och sade "farväl i Jesu namn"! för att han ej skulle komma tillbaka
Tomtar
Min far kolade mycket. Han var född 1823. Han såg ofta tomtar och hade många gånger hjälp av dem. En natt då han låg och sov i sin koja, rycktes dörren plötsligt upp, och en gäll röst ropa- de: "Per, Per, milan brinner!" Han vaknade och skyndade ut och såg då att milan tagit eld. Hade han ej kommit ut i detta ögon- blicket, hade milan brunnit upp för honom. En annan gång, då han skulle se till milorna, fick han se en hel mängd små, små gubbar omkring dem. Han förstod, att det var tom- tarna, men han brydde sig ej om dem utan stod stilla och beskåda- de dem. Efter en stund försvann de.
Tomtar.
I min ungdom var jag med och flötade virke i Klarälven. Det var mystiskt på sina platser där. Särskilt vid en plats som kallades "Hasselströmsgropa", var det "konstigt". Så snart någon ankrade där blev han ofredad. Inte en sak fick ligga stilla om bord. Jag såg själv att "dët rände gubbar på båtbola". En kväll, då vi av någon anledning hade "gjort fast" där, fick jag se en hel hop smågubbar springa fram och tillbaka utefter bå- / ten. Det såg ut som om de lekte med varandra. De hade så roligt. Efter den dagen lade vi aldrig till i deras "sta". Kan inte säga, om det var tomtgubbar eller andra väsen. Men vi antog att det var tomtar. De hade röd luva.
Julseder
Sista kärven på åkern kallades "lökteneka" den togs undan för att gömmas åt fåglar- na vid julen. Det som var kvar av julhögarna, när man gick till vila i halmen, fick inte tagas från bordet, ej heller några rester av den övriga julmaten, ty på natten kommo alla döda, som bott i huset, på visit, och då skulle de ha fägnad. Den understa och största kakan i julhögen gömdes till första maj, då den togs fram, blöttes i dricka och delades ut till alla i huset. Mat sattes ut åt tomtarna både på vinden och i ladugården. Kreaturen skulle ha julfägnad av den bästa hav- ren och det bästa höet.
Tomtar
På gården Ejde låg på 1880-talet en man och hans bror på vakt i ladugården för att skjuta räven. När det led fram mot 12-tiden, fingo de se en tomtegumma kom- ma utifrån ladan. Hon kom in i fähuset och gick om- kring och pysslade. De båda männen tittade på henne en stund, men så blev hon varse dem och fick bråttom att ge sig iväg. Men i brådskan glömde hon att taga med sig sina vantar, som hon lagt på tröskeln. Men dessa fingo ligga kvar, och en annan natt kom hon och hämtade dem. Dessa gubbar trodde blint på tomtar även sedan de blivit gamla.
Tomtar
Det var en gång en käring, som gick omkring och tiggde här på trakten. Ett stycke från Kasa finns ett ställe, som kallas Brännvinskleva. Där satte käringen ner säcken för att vila. När hon sedan lyfte säcken på ryggen, kändes den tyngre, och den blev tyngre och tyngre. När hon kom fram till Kasa, satte hon ned säcken och sade: "Säcken ha blitt så tong, så ja tror, att ja fått rene fan i säcken". Just i detsamma sprang en liten gubbe ut ur säcken och försvann åt husen till. Efter den dagen hade de haft tomte i Kasa.
Naturväsen
Tomtegubbar talade de mycket om de som låg i skogen. Men nog har jag vart i skogen och jagat och kolat i nästan hela mitt liv men inte har jag varken hört eller sett något till dem. Annars så sade de att om det blev något fel med milan så ropade tomtegubben namnet eller slog i dörren eller så, så att de hann ut i tid. Likadant gjorde han i sätrarna om det blev något fel med en ko eller så. Tomten var så liten så att de sade att om han gick i ljungen sa hade han hatten i jämnhöjd med ljungtopparna. De brukade ställa ut mat till honom vid sätrarna och i kolkojorna fick han väl åtminstone tobak. Men om han inte fick fred om nätterna så var han uppe sedan och störde de andra på samma sätt.
Sägner om kyrkbyggen
När Vallerstads kyrka skulle byggas, var det meningen att den skulle ligga på Lunds backe. Men det visade sig omöjligt, ty hur folket än arbetade och byggde på dagen, rev trollen ned allt på nätterna. Byggfolket måste till sist ge upp försöket. För att inte ännu en gång råka ut för att välja en otjänlig tomt beslöt sockenborna att överlämna valet åt Försynen. De gjorde på samma sätt som många andra: lade den första byggnadsstenen på en drög, spände ett par otama stutar för drögen och lät dem gå, vart de ville. Kyrkan byggdes, där stutarna stannade.
Tomtar
Strax öster om Grundsjö skolhus ligger en gammal gård. Det fanns småfolk där förr i tiden. En, som bodde där, var särskilt utsatt för dem. De smet allt, som han skulle ha, så när han kom och skulle ta det, var det borta. Han blev trött på det där och beslöt flytta till ett annat ställe, som heter Bastkullen. När de plockat ut och kört iväg alltihop, var det ett litet skåp kvar. Det tog gubben på ryggen. På vägen mötte han en granne. De stod och språkades vid en stund. När grannen gått, vände han sig om. Då fick han se ett litet skäggigt ansikte i skåpdörren. "Vi flyttar i dag", sa tomten.
tomtar vid milan.
Min far låg upp i "östmarka" (en större skog, som hör till N.o.S. Boda) och kolade en mila. Man bruka- de nämligen kola en mila varje år och frakta kolen ned till Borgviks bruk. Man hade ingen annan möjlighet den tiden att förvandla skog till pengar. Emellertid låg han ensam där, annars brukade de van- ligen vara två personer. Han berättade, att han aldrig behövde försova sig, ty så snart som milan slog så var någon framme och ropa- de namnet på honom. En gång så skulle he- la milan ha brunnit upp, om han inte ha- de blivit väckt på så sätt. Han trodde, att det fanns tomtar på den plats, där han kola- de.
vårarbete.
Jag mins att mor gömde bröd från julen. Detta gavs åt hästarna, när en började ploganden om våren. Den dagen lagades det iordning litet bättre mat än van- ligt. Det kallades för "plogbeten". Om en glömde bort att så en fläck, så skulle det vara tecken till att en hade sått för sista gången. När en hade slutat att så, hängde man upp så- korgen i spannmålsboden, för han skulle vara där som en hade säden. Jag vet allt att det fanns de som inte ville ta bort all gödseln i gödselhögen. De lämnade en klick för att det inte skulle bli tomt. Om en hade något, så fick en något också. Man sådde när jorden var tjänlig. Det brukade bli efter mitten på maj, så att en hade färdigt till Urbanus.