Reykjavík, vars namn betyder "Rökbugten", nämns i de medeltida isländska sagorna som platsen där landnámsmannen Ingolf Arnarson uppono sitt hem på 870-talet. Enligt Landnámabók kastade han sina högsätesstolpar över bord och byggde sin gård där de flöt i land, en tradition som lagt grunden för stadens tidigaste historia. Arkeologiska utgrävningar vid Aðalstræti har blottlagt lämningar efter ett långhus daterat till 800-talet, vilket bekräftar den tidiga bosättningen.

Under århundradena förblev platsen huvudsakligen ett jordbruksområde och fiskeläge fram till 1700-talet, då den danske ämbetsmannen Skúli Magnússon – känd som fader till Reykjavíks industri – grundade yllefabriker och drev igenom stadens tillväxt som ett administrativt centrum. År 1786 fick Reykjavik stadsprivilegier av den danske kungen, vilket blev startskottet för dess roll som öns politiska och kulturella medelpunkt.

Idag möts besökaren i Reykjavíks äldre stadskärna av en särpräglad blandning av historisk träarkitektur, moderna landmärken som Hallgrímskirkja och kulturinstitutioner som förvarar landets ovärderliga handskriftssamlingar, däribland Stofnun Árna Magnússonar í íslenskum fræðum. Staden har genomgått en enorm utveckling men bär alltjämt spåren av sin dramatiska vulkaniska och maritima historia.

Ett centralt inslag i stadens historiska landskap är dess närhet till varma källor, vilka ursprungligen användes för tvätt och som senare revolutionerade uppvärmningen av hela staden. Denna geotermiska särart har präglat stadsbilden och dess invånare sedan urminnes tider, och förbinder den moderna metropolen med det ursprungliga naturlandskapet som Ingolf Arnarson en gång mötte.