Island, beläget mitt i Nordatlanten där den eurasiska och den nordamerikanska kontinentalplattan glipar, har en säregen och omvittnad historia som sträcker sig tillbaka till vikingatiden. Enligt Landnamsboken inleddes den permanenta bosättningen på ön år 874 av Ingolf Arnarson, som anlade sin gård vid det som idag är huvudstaden Reykjavík. Den vulkaniska ön, med sina mäktiga glaciärer och heta källor, blev snabbt en fristad för nordmän som sökte mark och frihet efter tidens oroligheter i Norge.

Under den tidiga medeltiden utvecklade islänningarna ett unikt samhällsskick med världens äldsta ännu kända parlament, Alltinget, som grundades vid Tingvalla år 930. Denna plats fungerade inte bara som politisk och juridisk samlingspunkt utan också som en social mötesplats där lagar kungjordes muntligt av en lagman. Det var även här som kristendomen antogs som officiell religion år 1000 efter ett beslut av lgsman Torgeir Ljosvetningagode.

Islands kulturarv präglas i stark grad av dess medeltida litteratur, nedtecknad i de berömda islänningasagorna under 1200-talet. Sagor som Njals saga och Egil Skallagrimssons saga skildrar ättestrider, blodshämnd och äventyrliga resor till norska hov och avlägsna kuster. Dessa texter utgör en omistlig hörnsten i det nordiska kulturarvet och ger en levande bild av forntida nordiskt liv, hedersbegrepp och den hedniska världsbilden innan den kristna kulturen tog över.

Idag möts besökaren på Island av ett landskap som ständigt påminner om de krafter som formade både geologin och historien. Från det historiska tingstället vid Tingvalla till de mäktiga vattenfallen och gejsrarna i den så kallade Gyllene cirkeln, bär naturen på spår av äldre tiders bosättningar och naturkatastrofer. Arkeologiska utgrävningar, såsom de vid Stöng och i Reykjavík, fortsätter att ge forskare nya insikter om tidigt nordiskt hantverk, jordbruk och husbyggnadskonst i denna avlägsna men centrala del av den nordiska sfären.