Altinget grundades på Þingvellir omkring år 930 e.Kr. och fungerade som både en lagstiftande församling och en domstol för det medeltida isländska fristaten. Hit samlades landets hövdingar och bönder årligen midsommartid för att stifta lagar, lösa tvister och befästa gemensamma band över de stora avstånden. Platsen valdes med omsorg på grund av sin unika akustik vid Lagberget, där Lögmaður (lagmanen) reciterade lagarna utantill för folkmassan.

Den dramatiska naturmiljön vid Oxaråns ravin, skapad av den mellanoseaniska spridningszonen mellan den eurasiska och den nordamerikanska kontinentalplattan, gav sammankomsterna en mäktig inramning. Det var här som islänningarna under ledning av Þorgeir Ljósvetningagoði beslutade att kristna Island år 1000 e.Kr., genom ett klokt och fredligt kompromissbeslut som tillät hedniska sedvänjor i lönndom.

Under Altinget avkunnades även domar över brottslingar. Särskilt kända är de platser i floden och ravinerna där dödsdomar verkställdes genom dränkning eller hängning, såsom Drekkingarhylur. Trots att den verkställande makten saknades och besluten vilade på frivillig efterlevnad, utgjorde tinget fundamentet för det isländska samhällssystemet i flera århundraden.

År 1798 upphävdes Altinget av den danska kronan, men institutionen återuppstod år 1845 som ett rådgivande organ och flyttade då till Reykjavík, där det än idag huserar. Idag är Þingvellir uppsatt på Unescos världsarvslista och lockar besökare som vill vandra i historiska fotspår längs Almannagjá och uppleva platsen där nationens identitet formades.