I byarna Östnor och Kråkberg, där den magra jorden knappt förmådde bärga sin egen skörd under missväxtens mörka år, föddes ett finmekaniskt mirakel ur nödens djupa fåra. När frosten bet hårt i rutan och dagsljusets timmar var få, samlades bönderna i de sotiga stugorna vid täljstenen. Där, i skenet av flämtande torftistorror, studerades de lösa urverken som sjöfarare och hantverkare fört med sig till Siljans stränder. Det sades bland folket att mästaren Krabba Mats och hans stallbröder lånade sitt tålamod direkt från skogens långsamhet och sin skärpa från froströkens mönster på rutan. Arbetet var strängt fördelat mellan gårdarna, en tidig form av bybaserad manufaktur där socknens döttrar och söner blev kugghjulets och fjäderns hängivna väktare. En gård specialiserade sig på att smida visare som skulle peka mot evigheten, en annan på att gjuta lod som tycktes dra med sig själva tiden nedåt i mörkret. Fodralet, denna sirligt svängda kvinnoform med midja och höft, täljdes med varsam hand av furu och björk. Det viskades i stugorna att klockans kurvor inte blott var för ögats skull, utan bar på en äldre sedvänja – en hyllning till vårdträdets och jordens moderliga beskydd över hemmets timmar. När så det sista kugghjulet passats in och pendeln sattes i gungning, hände något förunderligt med rummet. Tickandet blev en levande varelse i stugan, en pulserande stämma som höll vinternatten stången. Det var brukligt vid bröllop och stora högtider att en Moraklocka gavs i hemgift, prydd med daldanserande dalkarlar och roslingar i rött och grönt. Klockan var inte blott ett instrument för att mäta timmar, utan ett husets hjärta vars slag markerade livets gång – från dopets första gråt till dess att pendeln en dag tystnade för den sista vilan. Upptecknat efter muntlig tradition i bygden bär dessa urvridna minnen vittnesbörd om en enastående skaparkraft. Där armod rådde, svarade människan med skönhet, och i varje jämnt slag från Östnors verkstäder ekar alltjämt det okuvliga modet hos dem som tämjde tiden med fil och pincett.