Högsta domstolen inrättades den 7 juni 1789 av Gustav III i samband med förenings- och säkerhetsakten. Innan dess låg det yttersta domsmaktsansvaret direkt hos kungen i den så kallade Justitierevisionen, där monarken ensam fällde avgörandena. Genom den nya institutionen skapades ett kollegialt organ som skulle bereda och döma i mål å konungens vägnar, vilket minskade enväldets direkta inflytande över skipandet av rättvisa och lade grunden för en mer modern maktfördelning.

Under 1800-talet genomgick domstolen flera genomgripande förändringar. Genom 1809 års regeringsform stärktes dess självständighet ytterligare, och ledamöterna, de så kallade justitieråden, fick en tryggare ställning i sina ämbeten. År 1915 flyttade institutionen in i det praktfulla Bonde palatset på Riddarholmen i Stockholm, där den alltjämt har sitt säte. Byggnaden, med sin rika historia och storslagna arkitektur från 1600-talet, utgör en värdig ram för den högsta rättskipningen.

Domstolens främsta uppgift är i modern tid inte bara att pröva enskilda tvister och brottmål, utan framför allt att skapa prejudikat – det vill säga vägledande avgöranden för hur lagar ska tolkas i lägre instanser. Genom att bevilja prövningstillstånd i mål av vikt för rättstillämpningen sätter Högsta domstolen riktlinjerna för hela det svenska rättssystemet. Den utgör därmed en hörnsten i den svenska rättsstaten och värnar om likhet inför lagen.