Sockenstämman har sina rötter i medeltida förhållanden men formaliserades och fick sin starka ställning genom kyrkolagen från 1686. Under ledning av kyrkoherden i den lokala Sverige|församlingen samlades socknens röstberättigade medlemmar, vanligen de skattskyldiga hemmansägarna, för att avhandla både kyrkliga och verdsliga ärenden. Mötena hölls ofta i anslutning till gudstjänsten, antingen i kyrkan eller i den därtill hörande sockenstugan.

Verksamhetens omfattning var bred och speglade det tidiga svenska samhällets organisation. Stämman beslutade om underhållet av kyrkobyggnaden, prästgården och fattigvården, samt tillsatte viktiga lokala förtroendemän såsom kyrkvärdar och fjärdingsmän. Man fördelade också bördor för rotering till krigsmakten och skötte lokala ordningsregler, där överträdelser kunde bestraffas med böter eller offentlig skamvrå.

Beslutsfattandet byggde traditionellt på konsensus, även om majoritetsbeslut förekom i ekonomiska frågor. Protokollen som fördes ger idag en unik inblick i det lokala livet, vardagsbekymren och den sociala kontrollen i det gamla bondesamhället. Sockenstämmorna fungerade därmed som en central grundsten för den folkliga ordningen och den tidiga demokratiska traditionen på landsbygden.

Institutionens storhetstid dämpades i takt med att samhället moderniserades under 1800-talets mitt. Genom de stora kommunallagarna 1862 delades socknens uppgifter upp, varvid de borgerliga frågorna överfördes till den nyinrättade landskommunen, medan de kyrkliga angelägenheterna stannade i församlingen. Därmed avskaffades den klassiska sockenstämman som politiskt organ och ersattes av kommunalstämman och kyrkostämman.