Krigsmaktens ursprung kan spåras till tidig svensk historia, men tog en fast form i början av Gustav Vasas regeringstid under 1500-talet då en permanent militär organisation började byggas upp. Institutionen kom att spela en avgörande roll under stormaktstiden, där den svenska armén och flottan under befäl av kungar som Gustav II Adolf och Karl XII etablerade Sverige som en europeisk stormakt på slagfält som vid Lützen och Poltava.

Under slutet av 1600-talet reformerades det militära systemet i grunden genom introduktionen av det yngre indelningsverket, ett nära samarbete mellan staten och landets bönder där rotar och rusthåll huste och avlöste båtsmän och soldater. Detta skapade en fast förankrad stående armé som kunde mobiliseras snabbt. Systemet präglades av den centrala administration som leddes från Stockholm och administrerades genom Krigskollegium.

Efter stormaktstidens fall och förlusten av Östersjöprovinserna anpassades Krigsmakten till ett mer begränsat försvar, men behöll sin starka ställning i samhället. Under 1800-talet övergick man successivt från det gamla indelningsverket till allmän värnplikt, vilket speglade bredare europeiska reformer och ett moderniserat samhällsideal. Värnpliktsarmén blev ryggraden i Sveriges neutralitetspolitik under världskrigen.

År 1974 genomgick den svenska statsförvaltningen och det militära försvaret en stor omorganisation, då namnet Krigsmakten officiellt byttes ut mot det moderna begreppet Försvarsmakten. Därmed avslutades en epok som sträckt sig över fyra sekel av svensk militär historia, präglad av både stora segrar, smärtsamma förluster och genomgripande samhällsförändringar.