Riksantikvarieämbetet har sina historiska rötter i Antikvitetskollegiet, som grundades år 1630 på initiativ av Gustaf Adolf och Axel Oxenstierna för att skydda och dokumentera Sveriges fornminnen. Under 1600-talet, då stormaktstiden krävde en stärkt nationell identitet, fick institutionen i uppdrag att spåra rikets ärofulla förflutna och samla in runstenar, handskrifter och arkeologiska fynd. Verksamheten har genomgått många omorganisationer men har konsekvent fungerat som väktare över det materiella kulturarvet.

Myndighetens uppdrag omfattar idag att vårda och bevara landets fasta fornlämningar, kyrkobyggnader och museiföremål samt att samordna den svenska kulturmiljövården. Genom historien har ämbetet haft en avgörande roll i upptecknandet av landets historia, inte minst genom det omfattande arbetet med fornminnesregistret och de kulturhistoriska undersökningar som utförs i samspel med länsstyrelserna runt om i landet. Bland dess mest kända tidiga företrädare märks stormaktstidens antikvarier som Johan Bureus, vilons banbrytande arbete med runor och svensk historia lade grunden för den vetenskapliga forskningen.

Arkitektoniskt och symboliskt har Riksantikvarieämbetet under århundradena varit knutet till maktens centrum i Stockholm, men dess verksamhet sträcker sig över hela landet, från skånska slottsruiner till norrländska samiska kulturmiljöer. Institutionens vetenskapliga publikationer och arkiv utgör ovärderliga källor för både forskare och allmänhet som söker kunskap om Sveriges historia. Idag verkar myndigheten för att kulturarvet ska bidra till ett hållbart samhälle, där digitalisering och tillgänglighet står i fokus vid sidan om det traditionella bevarandearbetet.