Axel Gustafsson Oxenstierna föddes den 16 juni 1583 på Fiholm i Södermanland som son till Gustaf Gabrielsson Oxenstierna och Barbro Axelsdotter Bielke. Efter studier vid flera europeiska universitet trädde han i svensk statstjänst och utnämndes till rikskansler år 1612 under Gustav II Adolf. Oxenstierna blev kungens förtrogne och en central gestalt i den svenska stormaktspolitikens administrativa och militära organisation.

Under Gustav II Adolfs krig i Tyskland under trettioåriga kriget ledde han de diplomatiska och politiska förhandlingarna. Efter kungens död i Lützen 1632 tog Oxenstierna över ledningen av den svenska regeringen som fullmyndig legat i Tyskland och chef för förmyndarregeringen för drottning Kristina. Han försvarade energiskt Sveriges intressen vid fredsförhandlingarna som ledde fram till den Westfaliska freden 1648.

Ett av hans mest bestående verk är regeringsformen av 1634 som lade grunden för en moderniserad och centraliserad svensk förvaltning. Genom att dela in riket i ämbetsverk och stärka rådets makt skapade han en fast statsorganisation som kunde fungera även under svåra yttre påfrestningar. Han var även drivande bakom grundandet av flera läroverk och donationer till Uppsala universitet.

Oxenstierna var gift med Bååt, Anna|Anna Bååt och tillhörde den mäktiga friherrliga och grevliga Oxenstierna. Hans politiska tänkande präglades av en fast luthersk övertygelse och en stark pliktkänsla gentemot kronan och ståndsamhället. Under drottning Kristinas senare regeringsår minskade dock hans direkta inflytande på grund av meningsskiljaktigheter i utrikes- och finanspolitiken.

Han avled den 28 augusti 1654 i Stockholm och begravdes i Riddarholmskyrkan. Axel Oxenstierna betraktas av eftervärlden som en av Sveriges skickligaste statsmän genom tiderna, vars administrativa reformer präglade svenskt samhällsliv i århundraden.