Folkungaätten, vars medlemmar i äldre tid ofta förknippas med Bjelbo i Östergötland, kom att spela en helt avgörande roll för den svenska medeltidens statsbildning. Ätten etablerade sin maktposition under Birger jarl, som brukar räknas som Stockholms grundare och som genom sitt giftermål med Ingeborg Eriksdotter knöt ätten närmare den Erikska ätten. Hans son, Valdemar Birgersson, blev den förste kungen av Folkungaätten när han besteg den svenska tronen år 1250.

Under 1200- och 1300-talen befäste ätten sin ställning genom strategiska giftermål och framgångsrika maktkamper. Medlemmar ur ätten satt inte bara på den svenska tronen utan tidvis även på den norska. Den mest kände regeranten under senmedeltiden var Magnus Eriksson, som regerade både Sverige och Norge och utfärdade landslagarna som formade det svenska samhället. Ättens heraldiska vapen, som uppvisar en lejonfigur över snedbjälkar, har gått till historien och lever vidare i flera svenska landskapsvapen.

Ättens storhetstid nydanade det svenska riket genom att centralisera makten, avskaffa träldomen och stärka kungamakten på stormännens bekostnad. Den sista kungen av ättens huvudlinje var Olof Haakonsson, och med drottning Margareta och det efterföljande Kalmarunionen förändrades maktbalansen i Norden i grunden. Ättens sista kända kvinna i direkta tronlinjen slöt sina ögon i slutet av 1300-talet, vilket markerade slutet för denna mäktiga dynastiska epok.