Bondeätten är en av senmedeltidens mest framstående svenska frälseätter, känd redan från 1300-talet med säte i Uppland och Västergötland. Ättens medlemmar kom tidigt att knyta an till rikets högsta adel genom strategiska giftermål och betydande ämbeten. De bar i sitt vapen ett oxhuvud, vilket har givit upphov till namnet oxhuvudsätten i äldre heraldisk litteratur, även om namnet Bondeätten är mer inarbetat.

Den mest kände medlemmen av ätten var Karl Knutsson (Bonde), som under 1400-talet valdes till Sveriges konung vid tre skilda tillfällen, samt även till Norges kung. Genom hans inflytande nådde Bondeätten sin absoluta höjdpunkt vad gäller politisk makt och godsinnehav. Ätten knöt täta band med andra ledande ätter i Sverige, vilket stärkte deras ställning under de omvälvande nordiska maktkamperna.

Ättens storhetstid dämpades dock i och med unionstidens konflikter och Karl Knutssons skiftande öden som regent. Flera medlemmar deltog aktivt i striderna kring Kalmarunionen. Ättens svärdssida utslocknade under det tidiga 1500-talet, bland annat i skuggan av Kristiern II och Stockholms blodbad, men ättens blod levde vidare på spinnsidan i andra adliga familjer.

Källmaterialet kring Bondeätten utgörs av ettrikligt bevarat medeltida diplomarium, jordeböcker och gravmonument. Särskilt i Vadsbro kyrka och Vadstena kloster finner man spår efter ättens fromhet och donationer, vilket vittnar om deras djupa förankring i tidens kyrkliga och kulturella liv.