Synen på brott och straff i Sverige genomgick en dramatisk förvandling mellan 1600-talet och mitten av 1800-talet. Under stormaktstiden gällde den stränga mosaiska rätten – "öga för öga, tand för tand" – medan 1734 års lag och upplysningstidens reformer gradvis ersatte blodiga kroppsstraff med fängelsevistelse och straffarbete.

Skamstraff – församlingens förödmjukelse

Innan fängelser byggdes i modern mening var det viktigaste straffet för mindre förseelser offentlig skam:

• Stocken vid kyrkdörren: Den dömde spändes fast med fötterna och händerna i en trästock utanför sockenkyrkan under högmässan, så att hela församlingen kunde beskåda och huttla åt syndaren.
• Kyrkoplikt: Den dömde fick sitta på en särskild "skampall" längst bak i kyrkan, bekänna sin synd inför församlingen och be om förlåtelse för att återfå sin kyrkliga gemenskap.
• Halsjärn och kåk: Vid rådhus och torg stod kåken, där förövare bands fast med järnkrage kring halsen.

Kroppsstraff – spö och ris

När böter inte kunde betalas omvandlades bötesbeloppet till spöstraff (för män) eller risstraff (för kvinnor):

• Spöslitningen utfördes av bödeln eller rackaren vid stadens kåk eller häradets tingsplats.
• Straffet mättes i par spö: maximalt 40 par spö, tre slag av varje par. Det var ett fruktansvärt straff som ofta lämnade livslånga ärr och men.

Fästningsarbete och fängelse vid vatten och bröd

Under 1800-talet började fängelsestraff ta över som huvudstraff:

• Vatten och bröd: Den dömde sattes i en mörk cell och fick enbart torrt rågbröd och vatten i upp till 28 dagar – ett straff som knäckte hälsan hos många fångar.
• Fästningsarbete: Dömda för grova stölder eller våldsbrott skickades till rikets fästningar (Karlsten, Varberg, Vaxholm, Karlsborg) där de bar fotbojor och utförde tungt stenhuggararbete.