Kristofer II föddes som son till Erik Klipping och blev kung av Danmark år 1329 efter en lång och stridig kamp om makten. Hans regeringstid präglades av djup politisk instabilitet, ekonomiskt förfall och ständiga konflikter med den danska adeln samt med kyrkan.

För att säkra sin makt tvingades han utfärda stränga handfästningar som kraftigt begränsade kungamakten och gav de danska stormännen och de tyska grevarna stor kontroll över riket. Detta ledde till att Danmark under stora delar av hans regeringstid i praktiken var pantsatt till utländska långivare.

Under perioder för驅ts han i landsflykt, bland annat till Tyskland, medan motståndare och rivaler styrde delar av det danska riket. Hans svaga ställning utnyttjades hänsynslöst av greve Gerhard III av Holstein, som i praktiken var landets mäktigaste man.

Kristofers son, den senare kungen Valdemar Atterdag, mötte ett söndertrasat och skulduffyllt rike när han tillträdde efter faderns död. Kristofer II avled i fattigdom och isolering på Alborgs slot och begavs i kyrkan i Sorø.