Ströms, Jämtland
Denna sägen har berättats mig av min
Denna sägen har berättats mig av min
farmor, då jag ännu var barn.
Hon var född år 1800 i Ströms församling i Jämt-
land och bodde där hos sina barn ända till sin
död som inträffade 1881.
I en avlägsen del av den vidsträckta församlingen
som på den tiden upptog en ännu större areal än
nu, fanns en brant klippa, i vilken det bodde en
bergakung eller något slags troll som gärna ville
locka unga människor, helst unga män till sig.
För det ändamålet sände han ut sköna kvinnliga
väsen, som narrade stackars kärlekssjuka ynglingar
vilse och sedan överlämnade dem i trollets våld. –
Klippan låg i en stor skog. På ömse sidor om sko-
gen lågo två byar. I den ena byn bodde utom många
andra två mycket rika bönder, som hade var sitt barn,
den ene en dotter, Lisbeth, och den andre en son, Erik.
Redan medan barnen lågo i vaggan hade föräldrarna
bestämt, att de skulle tillhöra varandra och i den
tanken uppfostrades barnen för varandra. Erik hade
under sin uppväxt tid mycket svårt att fördraga den
stolta och härsklystna Lisbeth; men, då han var av ett
stillsamt och fogligt lynne, gick det i alla fall bra, tills
/
han började närma sig giftasåldern. Men då vi-
sade han vid varje tillfälle, att han ej kunde för-
draga henne. När fadern förebrådde honom detta
beteende mot den som skulle bli hans hustru
svarade Erik: "Aldrig blir Lisbeth min hustru.
Hon är stygg och led (ful och elak) och aldrig
skulle jag kunna leva tillsamman med ett sådant
troll." Fadern blev rent häpen över den saktmodige
ynglingens bestämda svar. "Skäms du inte
pojke att göra dina föräldrars välmenta plan om-
intet. Går du kanske och funderar på någon an-
nan?" – Erik omtalade då, att hans håg stod
till Margit, den väna flickan, som bodde i ett
torp på andra sidan skogen. Nu blev faderns
häpnad ändå större. – "En torparjänta?!" – –
Aldrig kunde väl Erik tänka utsätta sin ansedda
bondesläkt för en sådan vanära. Under ett par
hundra år hade ingen inom den släkten gift sig
inom en torparfamilj. – "Så må jag då bli den
förste", mente Erik. – "Aldrig kommer torparjäntan
över min tröskel som din hustru." "Så finns det
plats för oss på annat håll." "Har du talat om detta
för Lisbeth?" "Med Lisbeth har jag inget otalt.
Jag har aldrig lovat henne något." "Men du har
lovat torparjäntan?" – "Ja."
Nästa lördag e.m gick Erik för att besöka sin flicka.
Det var lång väg att gå omkring skogen, men Erik
/
hade hittat en genväg genom skogen, och han
hade även lärt sin flicka att hitta ett stycke på
den, så hon skulle kunna möta honom ibland.
När han nu denna lördagsafton gått ungefär halva
vägen, såg han i skymningen en flicka komma
med lätta svävande steg emot sig. Det var natur-
ligtvis Margit. – "Har du gått så långt emot mig i dag?
"Ja, jag längtade så efter dig, att jag måste gå" – Det var
besynnerligt! Han kände inte riktigt igen Margits röst,
men det måste väl ändå vara hon – Hon gick ibland
före och ibland efter honom. – Men det var då märk-
värdigt så lång vägen var. Till slut sade Erik: "Jag känner
inte riktigt igen mig och det tycks mig så ovanligt långt.
Ha vi inte gått vilse?" – "Ånej, nu äro vi strax framme."
Efter några ögonblick stodo de vid en stuga. Erik
kände inte riktigt igen stugan, men han tänkte, att
det troligen berodde på, att han på vandringen genom
skogen "blivit vill" (förlorat väderstrecken) Flickan knacka-
de 3 gånger på porten, som med ens öppnades med
en dånande skräll. Flickan sköt Erik framför
sig in, och nu såg han till sin fasa, att han kommit
in i berget. Allt lyste så grannt av guld, silver och
kristall, men Erik tyckte allt såg så hemskt ut. Han
var ju bergtagen. Flickan såg han ej mera till. Han
gick och gick och sökte en utgång, men ingenstädes hittade
han ut. Slutligen tyckte han sig se en remna i klipp-
väggen. Om han skulle försöka att komma ut där.
/
Men nu såg han till sin förskräckelse, att utgången
vaktades av två stora svin med långa betar.
Hur skulle han komma ut?! Han hade hört
att om man kunde läsa något, så skulle
man komma ut. Men han mindes inte något
Till slut kom han ihåg några ord som han
hade sett i en bok: "Helvetets makter giva sig,
varest Jesus nämd är varden." Och se med
ens förbleknade hela härligheten till bara skräp,
de båda svinen lågo där maktlösa och, när
Erik upprepade de heliga orden, öppnade sig
bergväggen med ett häftigt brak och han trädde
ut i solljuset. Han var alldeles huvudyr, men leta-
de sig slutligen hem, där man för längese'n upp-
hört att vänta honom.
När Erik ej kom hem på söndagen, gick bonden
i vredesmod till Margit och trodde, att han skulle
finna sonen där, men när han ej fann honom där,
förstod han, att en olycka hänt honom. Man anställde
skallgång i flere dagar, men intet spår av honom syntes.
En dag sade Lisbeth med ett elakt leende: "Ja, nog lär
Ni få gå skall efter honom, men inte finner Ni honom."
När Erik kom hem var han en lång tid alldeles som
frånvarande. Man förstod, att det var Lisbeth som av
hämd och svartsjuka ingått förbund med de onda mak-
terna. Bonden lovade högtidligt, att, om Erik en gång
bleve riktig, skulle han gärna få gifta sig med den älsk-
liga Margit. Efter några veckor
/
hade Erik återfått minnet och blev sig nu alldeles
lik. – "Jag tror det var Lisbeth som lurade mig
in i berget," mente han, men bra litet har hon
vunnit med det." – Fadern höll sitt löfte och mot-
tog Margit som sin sonhustru, och det behövde han
aldrig ångra.
"Slagbjörnen."
Även denna saga har jag hort av min farmor.
I en av de stora skogsbyarna inom för-
samlingen hade den i skogen betande boskapen under flere
somrar oroats av en stor slagbjörn, som anställde stor
förödelse. Det hjälpte ej, att vallhjonens antal fördubb-
lades. Hur de än vaktade och passade på, var björnen
framme och tog än den bästa kon, än en häst eller ett
par får eller getter och alltid tog den det bästa. Utan att
de vaksamma vakterna sett eller märkt något misstänkt,
fingo de med ens se den stora björnen dra i väg, gående
på bakfötterna med ett av de bästa djuren mellan fram-
fötterna. Kunde väl hända ibland att en modig vall-
gosse rusade på honom med en stör eller något riktigt
tillhygge just som han skulle dra iväg med sitt byte; men
Nalle tog föga notis om detta. Visade bara ett grinande ansikte
och hemska ögon och gick säker sin väg. – En sommar,
när han huserat värre än någonsin förut, beslöt man att anställa
/
riktig skallgång efter odjuret. För detta ändamål begärde
man hjälp av en känd björnjägare, som bodde i en
annan by. Männen samlades och tågade ut i skogen
med den store björnjägaren i sin mitt. I närheten av
den betande boskapen uppehöll sig nog björnen.
Där lade man sig i avvaktan. Framemot aftonen kom
besten lufsande. Just som han lade ramarna på en stor
grann ko, sände björnjägaren honom en kula ur sin lod-
bössa mitt i skallen. Men kulan studsade, och jägaren
hade så när fått den genom eget huvud. Nu förstod
man, att det inte kunde vara en riktig björn utan en
människa som "förskapat" sig. Då fick man nog
ha andra don än en vanlig lodbössa att skjuta med
I en koja i skogen bodde en man som aldrig
hade något arbete för sig och som sällan någon såg till.
En och annan gång kom han till byn för att få sig litet
bröd. Alla voro rädda för honom, för han hade sådana hems-
ka ögon och en mun, som gick nästan upp till öronen. Det
var nog han som "förskapade" sig. När han utfört sitt dåd, åter-
tog han sin mänskliga gestalt, men björnmunnen fick han till
straff behålla.
En dag går den store björnjägaren genom skogen och får se
mannen sitta på en stubbe och peta de blodiga köttresterna ur
sina tänder. – "Jaså, nu har jag dig, din kanalje", säger han, lyf-
ter lodbössan från axeln, siktar och skjuter. Genast antog man-
nen björnhamn, men han ej få högra armen med. Skottet träffa-
de den och nu kunde ej förvandlingen fortgå längre varken i ena eller
andra riktningen utan han fick gå sådan till sin död. Ingen ville be-
grava honom utan han fick ligga kvar i sin koja. Naturligtvis spöka-
det där sedan.
