Transkriberad uppteckning

Skattgrävarna. Även denna sägen har jag från min födelse församling Ström, men ej från farmor utan från en gammal gubbe, en vår släkting. Strax intill mitt föräldrahem ligger en myr (en "flo") en dryg halv mil lång och väl en fjärdedels mil bred. På andra sidan myren ligger en stor skog. I skogsbrynet strax intill myren ligger sedan urminnes tid en skatt gömd. Denna skatt kan man finna, om man uppfyller tre vilkor. 1º Fyra män skola gräva i var sitt hörn av en fyrkantig utpekad plats. 2º Det skulle ske en midsommarnatt mellan elva och tolv 3º Ingen fick yttra ett ord eller ens ett stönande, innan skatten låg ovan jord och man avlägsnat sig från platsen med den. Detta skulle inträffa precis kl. 12. Nåväl, varje midsommarnatt under många år gingo männen från byn dit för att hämta skatten, men alltid blev något fel begånget. Än hade någon av karlarna vilat på spaden ett ögonblick, vilket inte fick ske, än hade någon spottat och sagt: "tvy"; det var ju lika galet, och än hade någon glömt sin tystnadsplikt. En midsommarnatt, då de grävt under svett och tystnad nästan hela timmen, stötte en av karlarna med spaden mot ett metallföremål, som klingade så vackert. I glädjen ropade han: "Ja, men nu!" Genast var föremålet borta. De grävde ännu en stund, men spadarna / togo endast i lösa sanden, så nu fingo de vända hem med oförrättat ärende. Nästa midsommarnatt grävde de igen, men då fick inte den talträngde mannen vara med. Men den, som var i hans ställe, tog sin hustru med, fast hon fick ju inte gräva förstås. Hon måste lova dyrt och heligt, att hon inte skulle ge ett ljud ifrån sig om hon blev aldrig så glad eller aldrig så förskräckt. Ty att trollen skulle ställa till ett fasligt oväsen, när man drog iväg med skatten, var man ju beredd på. Hon lovade. Männen grävde under svett och tystnad och några ögonblick före tolv fingo de se ett stort guld- beslaget skrin långsamt höja sig som om någon lyfte det. Just som männen böjde sig ned för att fatta tag i var sitt hörn, gick den nyfikna gumman fram till gropen. "Å si där e' dä!" ropade hon. Och nu för- står man, hur det gick. Skrinet sjönk tillbaka, och när männen grävde för att möjligen få tag i det, togo deras spadar endast i lös jord. Och nu visste man, att man aldrig skulle komma åt skatten. Ty det var ju sagt, att, om skatten en gång varit ovan jord, och de inte kunde behålla den, skulle de aldrig mer få tag på den. — Naturligtvis blev mannen vred på hustrun som förstört saken för dem och de andra karlarna vredgades på honom som tagit käringen med. "För si käringar ska man aldrig ta med, när det ska' vara tyst, för si dom kan allri hålla truten."