Transkriberad uppteckning

Denna sägen har berättats mig av min farmor, då jag ännu var barn. Hon var född år 1800 i Ströms församling i Jämt- land och bodde där hos sina barn ända till sin död som inträffade 1881. I en avlägsen del av den vidsträckta församlingen som på den tiden upptog en ännu större areal än nu, fanns en brant klippa, i vilken det bodde en bergakung eller något slags troll som gärna ville locka unga människor, helst unga män till sig. För det ändamålet sände han ut sköna kvinnliga väsen, som narrade stackars kärlekssjuka ynglingar vilse och sedan överlämnade dem i trollets våld. – Klippan låg i en stor skog. På ömse sidor om sko- gen lågo två byar. I den ena byn bodde utom många andra två mycket rika bönder, som hade var sitt barn, den ene en dotter, Lisbeth, och den andre en son, Erik. Redan medan barnen lågo i vaggan hade föräldrarna bestämt, att de skulle tillhöra varandra och i den tanken uppfostrades barnen för varandra. Erik hade under sin uppväxt tid mycket svårt att fördraga den stolta och härsklystna Lisbeth; men, då han var av ett stillsamt och fogligt lynne, gick det i alla fall bra, tills / han började närma sig giftasåldern. Men då vi- sade han vid varje tillfälle, att han ej kunde för- draga henne. När fadern förebrådde honom detta beteende mot den som skulle bli hans hustru svarade Erik: "Aldrig blir Lisbeth min hustru. Hon är stygg och led (ful och elak) och aldrig skulle jag kunna leva tillsamman med ett sådant troll." Fadern blev rent häpen över den saktmodige ynglingens bestämda svar. "Skäms du inte pojke att göra dina föräldrars välmenta plan om- intet. Går du kanske och funderar på någon an- nan?" – Erik omtalade då, att hans håg stod till Margit, den väna flickan, som bodde i ett torp på andra sidan skogen. Nu blev faderns häpnad ändå större. – "En torparjänta?!" – – Aldrig kunde väl Erik tänka utsätta sin ansedda bondesläkt för en sådan vanära. Under ett par hundra år hade ingen inom den släkten gift sig inom en torparfamilj. – "Så må jag då bli den förste", mente Erik. – "Aldrig kommer torparjäntan över min tröskel som din hustru." "Så finns det plats för oss på annat håll." "Har du talat om detta för Lisbeth?" "Med Lisbeth har jag inget otalt. Jag har aldrig lovat henne något." "Men du har lovat torparjäntan?" – "Ja." Nästa lördag e.m gick Erik för att besöka sin flicka. Det var lång väg att gå omkring skogen, men Erik / hade hittat en genväg genom skogen, och han hade även lärt sin flicka att hitta ett stycke på den, så hon skulle kunna möta honom ibland. När han nu denna lördagsafton gått ungefär halva vägen, såg han i skymningen en flicka komma med lätta svävande steg emot sig. Det var natur- ligtvis Margit. – "Har du gått så långt emot mig i dag? "Ja, jag längtade så efter dig, att jag måste gå" – Det var besynnerligt! Han kände inte riktigt igen Margits röst, men det måste väl ändå vara hon – Hon gick ibland före och ibland efter honom. – Men det var då märk- värdigt så lång vägen var. Till slut sade Erik: "Jag känner inte riktigt igen mig och det tycks mig så ovanligt långt. Ha vi inte gått vilse?" – "Ånej, nu äro vi strax framme." Efter några ögonblick stodo de vid en stuga. Erik kände inte riktigt igen stugan, men han tänkte, att det troligen berodde på, att han på vandringen genom skogen "blivit vill" (förlorat väderstrecken) Flickan knacka- de 3 gånger på porten, som med ens öppnades med en dånande skräll. Flickan sköt Erik framför sig in, och nu såg han till sin fasa, att han kommit in i berget. Allt lyste så grannt av guld, silver och kristall, men Erik tyckte allt såg så hemskt ut. Han var ju bergtagen. Flickan såg han ej mera till. Han gick och gick och sökte en utgång, men ingenstädes hittade han ut. Slutligen tyckte han sig se en remna i klipp- väggen. Om han skulle försöka att komma ut där. / Men nu såg han till sin förskräckelse, att utgången vaktades av två stora svin med långa betar. Hur skulle han komma ut?! Han hade hört att om man kunde läsa något, så skulle man komma ut. Men han mindes inte något Till slut kom han ihåg några ord som han hade sett i en bok: "Helvetets makter giva sig, varest Jesus nämd är varden." Och se med ens förbleknade hela härligheten till bara skräp, de båda svinen lågo där maktlösa och, när Erik upprepade de heliga orden, öppnade sig bergväggen med ett häftigt brak och han trädde ut i solljuset. Han var alldeles huvudyr, men leta- de sig slutligen hem, där man för längese'n upp- hört att vänta honom. När Erik ej kom hem på söndagen, gick bonden i vredesmod till Margit och trodde, att han skulle finna sonen där, men när han ej fann honom där, förstod han, att en olycka hänt honom. Man anställde skallgång i flere dagar, men intet spår av honom syntes. En dag sade Lisbeth med ett elakt leende: "Ja, nog lär Ni få gå skall efter honom, men inte finner Ni honom." När Erik kom hem var han en lång tid alldeles som frånvarande. Man förstod, att det var Lisbeth som av hämd och svartsjuka ingått förbund med de onda mak- terna. Bonden lovade högtidligt, att, om Erik en gång bleve riktig, skulle han gärna få gifta sig med den älsk- liga Margit. Efter några veckor / hade Erik återfått minnet och blev sig nu alldeles lik. – "Jag tror det var Lisbeth som lurade mig in i berget," mente han, men bra litet har hon vunnit med det." – Fadern höll sitt löfte och mot- tog Margit som sin sonhustru, och det behövde han aldrig ångra. "Slagbjörnen." Även denna saga har jag hort av min farmor. I en av de stora skogsbyarna inom för- samlingen hade den i skogen betande boskapen under flere somrar oroats av en stor slagbjörn, som anställde stor förödelse. Det hjälpte ej, att vallhjonens antal fördubb- lades. Hur de än vaktade och passade på, var björnen framme och tog än den bästa kon, än en häst eller ett par får eller getter och alltid tog den det bästa. Utan att de vaksamma vakterna sett eller märkt något misstänkt, fingo de med ens se den stora björnen dra i väg, gående på bakfötterna med ett av de bästa djuren mellan fram- fötterna. Kunde väl hända ibland att en modig vall- gosse rusade på honom med en stör eller något riktigt tillhygge just som han skulle dra iväg med sitt byte; men Nalle tog föga notis om detta. Visade bara ett grinande ansikte och hemska ögon och gick säker sin väg. – En sommar, när han huserat värre än någonsin förut, beslöt man att anställa / riktig skallgång efter odjuret. För detta ändamål begärde man hjälp av en känd björnjägare, som bodde i en annan by. Männen samlades och tågade ut i skogen med den store björnjägaren i sin mitt. I närheten av den betande boskapen uppehöll sig nog björnen. Där lade man sig i avvaktan. Framemot aftonen kom besten lufsande. Just som han lade ramarna på en stor grann ko, sände björnjägaren honom en kula ur sin lod- bössa mitt i skallen. Men kulan studsade, och jägaren hade så när fått den genom eget huvud. Nu förstod man, att det inte kunde vara en riktig björn utan en människa som "förskapat" sig. Då fick man nog ha andra don än en vanlig lodbössa att skjuta med I en koja i skogen bodde en man som aldrig hade något arbete för sig och som sällan någon såg till. En och annan gång kom han till byn för att få sig litet bröd. Alla voro rädda för honom, för han hade sådana hems- ka ögon och en mun, som gick nästan upp till öronen. Det var nog han som "förskapade" sig. När han utfört sitt dåd, åter- tog han sin mänskliga gestalt, men björnmunnen fick han till straff behålla. En dag går den store björnjägaren genom skogen och får se mannen sitta på en stubbe och peta de blodiga köttresterna ur sina tänder. – "Jaså, nu har jag dig, din kanalje", säger han, lyf- ter lodbössan från axeln, siktar och skjuter. Genast antog man- nen björnhamn, men han ej få högra armen med. Skottet träffa- de den och nu kunde ej förvandlingen fortgå längre varken i ena eller andra riktningen utan han fick gå sådan till sin död. Ingen ville be- grava honom utan han fick ligga kvar i sin koja. Naturligtvis spöka- det där sedan.