Alskogs, Gotland
Fiskaren och Gäddan.1
Det var engång en fattig Fiskare, som var ute och fiskade på sjön; men den dagen hade han ej alls någon fisk-lycka, utan han fick bara en gädda. Men när han nu skulle slänga den ena fattiga gäddan ner i båten, började Gäddan tala, och hon sade honom, att han skulle få ganska mycket med fisk om han bara ville släppa henne tillbaka i sjön. Fiskaren gjorde så, och fick innan aftonen dugtigt med fisk, och gick så glad åt hemmet.
Dagen derpå fick han heller ingen fisk i början; men bäst det var fick han samma gädda på kroken som nu åter lofvade honom så mycket fisk som båten kunde bära, blott han gaf henne sin frihet igen. Nå, Fiskaren gjorde så nu igen och fick sig omenskligt med fisk innan qvällen.
Tredje dagen gick det på samma vis: först fick han ingen fisk, men slutligen åter samma gädda igen, som nu åter bad för lif och frihet i vattnet; men nu fruktade Fiskaren att det vore något trolleri med denna gäddan; hvarföre han ej släppte henne bort, utan ville taga henne hem med sig. När gäddan märkte att inga böner hjelpte, sade Gäddan:
»Så tag då och skär mitt hufvud och min stjert af min kropp och gräf dem ned under hvar sin ända af din byggning, men sjelfva min kropp skall du skära i 3ne delar, och af dem skall du gifva en åt din hustru, en åt ditt sto och en åt din hynda.»
Och Fiskaren gjorde så. En tid derefter vardt den fattige Fiskarens hustru hafvande, hans stod blef med föl och hyndan blef äfven valpstind; och snart derpå födde Hustru[n] 2ne tvillinggossar, stodet 2ne hästef öl och hyndan tvenne hundvalpar.
Alla tre tvillingparen voro var för sig ganska lika hvarandra och växte till med största hast och i all fägring. Men då föräldrarne talt om för tvilling-bröderna, som nu voro blefne stora och vackra ynglingar, fadrens underliga öde med gäddan, hvaraf han fått en sådan framgång med allt ting och jemväl i fisket, och de särskildt berättade att den märkvärdiga gäddans hufvud och stj ert allt sedan deras födelse legat begrafne under hvar sin ända af byggningen —, föll lusten på Tvillings-bröderna att gräfva opp Gäddans stj ert och hufvud; men de funno hvarken det ena eller det andra, utan i stället, der hufvudet legat, 2ne stycken hvita flaskor, och der gäddans stjert varit nedgräfd, tvenne svärd, hvilka saker Tvillingsbröderna nu delte emellan sig.
Tvillings-bröderna skulle nu ge sig ut och försöka sig i verlden; och den äldste af dem tog den ena tvilling-hästen, som han kallade »Stark» och sin tvilling-hund, som hette »Håll-fast»; och derijemte en af de två flaskorna, hvilka sednare hade den egenskap att de blefvo röda då någon af bröderna kom i någon fara.
Den äldsta Broder[n] red nu åstad genom många konunga riken, och kom slutligen i närheten af en stor Kungastad, i hvars grannskap han tog in hos en fattig Skomakare, som satt och sydde och gret. Då nu den unge Riddaren frågade orsaken till Skomakarens sorg, svarade denne, att der vid stranden vore ett förfärligt Hafstroll, som hvar dag hotade med hela Rikets förstöring om han ej finge sin dagliga kost af en ren Jungfru; och nu vore alla landets mör så nära medtagne att Kungens enda dotter i morgon skulle kastas för Hafstrollet.
Riddaren bad då Skomakaren visa sig vägen till stranden och trollet och ville han allt försöka döda trollet och befria Princessan, då han fått höra Kungens löfte, att den som kunde frälsa hans Land och hans dotter från Trollet, skulle få henne till äkta och halfva hans rike. Nå, dagen derpå, när trollet kom mot Princessan, flydde allt folk, utom en kol-brännare som flyktade opp i ett träd i närheten, men Riddaren kallade på »Hållfast» och »Stark», desse öfverrumplade och höllo Trollet, som då blef dödadt af Riddaren, hvilken skar tungan ur Trollets gap och gick dermed sin väg.
När Riddaren sedan kom tillbaka till Skomakaren, var denne nu mycket glad, ty, sade han, den raske kol-brännaren hade dödat Trollet, och i morgon skulle han stå brudgum med Princessan. När då den unge Riddaren hörde det, gick han dagen derpå opp på slottet, och, då kolbrännaren inför hela hofvet påstod sig hafva dödat Trollet och framvisade dess afhuggna hufvud, visade Riddaren — den äldste Tvilling-brodern — fram dess tunga, då kolbrännaren blef straffad till lifvet, och Riddaren fick Princessan och med lust och glädje.
Men i närheten af slottet och staden var ett högt förtrolladt berg, det ingen vågade nalkas af fruktan att bli förvandlad till sten: men den nygifte Prinsen vill bestämdt gå dit och lösa förtrollningen på något sätt. När han nu engång gick fram mot berget, mötte han en gammal stygg kärring; men, som Prinsen hade sin trogna hund Hållfast med sig, så sade kärringen:
»Hu, jag är rädd för Er hund!»
Men Prinsen, som ej viste att bara man talade, blef man förvandlad till sten, sade höfligt till kärringen:
»Var intet rädd, Gumma, han gör ingen för när!»
Men dermed så blef han nu med sin hund förvandlad till sten.
Emellertid såg den hemmavarande yngre tvilling-brodren genast på sin hvita flaska, som nu var blifven blodröd, att hans äldre Broder var i någon stor fara. Han gaf sig genast af samma väg dit Brodren förut gått, och kom strax till samma kunga-stad och slott, der han gick öfver allt och hedrades såsom en prins; ty ingen kunde skilja honom från den olyckliga förvandlade Brodren.
Men då han en dag undrade öfver det förtrollade Berget och fick höra talas om dess olycksaliga beskaffenhet, kunde han straxt tro att hans broder blifvit der förvandlad. Nå, om natten erbjöds honom att gå och sofva hos Princessan — som var hans äldsta Broders gemål och hon förundrade sig ej litet, då hennes gemål — som hon trodde mot vanligheten lade ett svärd mellan sig och henne i sängen.
Men om morgonen gick den yngre Brodern till det förtrollade Berget med sin Hund, som också hette »hållfast», och, då kärringen sade på samma sätt, svarade han ej ett ord, utan drog sitt svärd och högg hufvudet af henne, och dermed vardt hans Broder, Prinsen, och otaliga andra menniskorna, hvilka stodo der ömkligen förstenade, fullt som klipp-stycken och stoder, åter förvåndlade till friska och lefvande varelser.
Alla återvände nu glada till slottet, der det blef en ofantlig glädje och högtid; man gladdes öfver Prinsens räddning som man ej hoppats på, och denne yngste Riddaren blef den förnämste intill sin Tvillings-broder, Prinsen; och begge lef de glada och lyckliga hos den gamle Konungen till hans död, hvarefter den äldste af Tvilling-bröderna blef en stor och ärofull Konung. — Slut.
A. Söderdal, f. vid Sigfride i Rute, Skollärare i Alskog, f. 1827.
