Transkriberad uppteckning
En rik Herre hade en torpare, som hade tre drängar: store Pehr, lille Pehr och Pelle. Denne sednares ordstäf var alltid: »engång kommer väl lyckan till mig ock!» — En natt, då alla de tre kamraterna såfvo i drängstugan, hörde man en röst utanföre ropa: »Pelle, kom ut, jag vill tala med dig!» När Pelle kom ut, stod der en ung qvinna. Pelle frågade då livad hon ville. »Jag är Lyckan, svarade hon: jag skulle först hjelpt en annan, men han har vändt sig ifrån mig; derför vill jag nu hjelpa dig!» Då den rike Husbonden nyligen var död, sade »lyckan» till Pelle vidare: »Kläd på dig de här granna kläderna och fria till din husbondes enka. När du då blir Herre skaffar jag dig allt; men, var god emot de fattiga!» Nå, allt gick lyckligt nu för den förr så fattige Pelle —, »lyckan» tillskyndade honom allt: han friade, den rika enkan sade genast ja till den ståtlige friaren, och han vardt snart gifter karl. Allt gick honom lyckligt: han fick mycket säd på sina åkrar, alla hans kräk trifdes och hans många fartyg gingo lyckligen öfver sjön. Men, efter så mycken framgång, blef han öfvermodig och stolt, och han glömde omsider allt hvad »Lyckan» sagt honom: han blef hård som en sten emot de fattiga; och så hård och elak var han i många år. En morgon kom en gammal kärring in på gården och sade till betjenten: »Bed din Herre komma ut, jag vill tala med honom.» Men den uppblåste Herren svarade, att han intet ville ha' att göra med några gamla »paltiga» kärringar. Då betjenten ordagrannt framfört detta svar till gumman, bad hon honom genast gå in igen och säga sin Herre: »Helsa Torpare-Pelle från Lyckan; hon vill tala med honom I» När den nyss så stormodige Pelle fick höra det, blef han helt förskräckt, men äfven förargad, och frågade mycket häftigt: »Hvad vill I nu mig?» Lyckan svarade med bestraffande värdighet: »Jag har haft mycket tålamod med dig, men nu skall du bli straffad och fattig igen; en annan skall jag nu hjelpa.» Men Pelle var ändock ej nedslagen: han tyckte att hans stora rikedomar väl skulle räcka för hans tid; men hans åkrar slogo felt, hans kreatur dogo alldeles ut, hans fartyg förgingos och hans hustru dog af sorg öfver all dessa olyckor. Pelle såg nu sin fullkomliga undergång för sig och fruktade flere pröfningar och att hans hus skulle brinna upp; hvarf ör han inlade alla sina »guld-dukater» i en stock, den han i hemlighet släpades långt bort, ned till sjö-kanten. När han derefter återkom hem, stod huset i ljusan låga och all hans öfriga egendom brann opp. Han återvände då till sitt sista hopp, penninge-stocken; men nedkommen till sjön, var stocken bortfluten med vågorna från stranden. Han fann en båt och rådde öfver till andra stranden, hvarest han gick att beklaga sig för en smed, som der bodde: för denne omtalte han nu hela sin olycka. Mellertid hade Lyckan, då hon öfvergaf Pelle, just vändt sig med sina håfvor till denne smed, som nu genast berättade att han hittat stocken med alla hans penningar och erbjöd sig ädelmodigt att straxt lemna honom hälften tillbaka. Men Pelle var nu så krossad af olyckan att han ej ville mottaga den ädelmodiga gåfvan; ty han var ledsen vid hela verlden. När han slutligen helt förtviflad gick från den hederlige smeden, öfvertalte ändtligen hans beskedliga hustru Pelle att mottaga tvenne bröd till resekost i hvilka hon inbakat en hop dukater. När Pelle gått ett stycke, blefvo bröden så ofantligt tunga. Han erbjöd dem då åt en Torpare vid vägen; men först med svårighet ville denne mottaga dem. Men Torparens hustru hade nyligen lånat bröd hos smeden; nu skickade hon dessa tillbaka med tack för lånet. När Smedens hustru då i bröden återfann dukaterna, då sade smeden till henne: »Nu ser du att lyckan riktigt är med oss!» Han var alltid »Lyckan» lydig, var god mot de fattiga, samt var och förblef lycklig. Men Pelle, som föraktat lyckan, blef slutligen åter så ut-fattig att han svalt ihjäl. And. Söderdal.
