Transkriberad uppteckning
Det var engång en gosse, som tjente hos en Bonde. Der i gården var en gammal Gubbe, »Farbror», som nyligen dödt; och derefter spökade det så förfärligt, i synnerhet i stallet. En morgon, när drängen kom dit ut, låg Bondens bästa häst död i båset. Morgonen derpå var det ej bättre: då var en annan häst död under natten. Man kunde nu veta att det var gamle farbror, som gick och spökade och gjorde sådan skada. Bonden, som fruktade samma öde på sina andra hästar, ville då ha' någon af sina drängar att om natten ligga och vakta i stallet; men det var ingen som tordes på det våg-spelet. Slutligen åtog sig den lille modige tjenste-gossen att vakta i stallet. Då han om aftonen gick dit, tog han blott med sig en duktig karbas. — Nå; vid tolfslaget på natt hörde han något »pussla»; och snart såg han spöket under golf-bräderna taga fram en kittel full med silfverpengar, dem han ifrigt satt och räknade. Gossen rusade då på trollet med Karbasen, ropade: »Jag skall hjelpa dig lätt ur stallet!» och började basa på trollet, som flydde med rop och ynkelig låt. Gossen tog alla pengarna och gömde dem under bås-bräderna. Då trollet härefter alldeles försvann i Bondens gård, blef Gossen beryktad för sitt mod; så att Presten i socken, som i sin kyrkan var mycket oroad af ett spöke, sände bud efter gossen, den han bad skulle hjelpa sig af med detta stygga spökeri; hvarföre Presten erbjöd honom 50 daler. Gossen antog modigt tillbudet. Med en kortlek och sin starka karbas under armen gick nu Gossen en qväll i kyrkan tillika med Presten och Klockaren. Man tände eld på altar-ljusen; och Presten ritade en ring på chorgolfvet, derinom Gossen skulle bärga sig mot »spökelset». Men han gick fritt omkring i hela kyrkan. Blefven ensam satte han sig vid ett bord, delade korten i hopar, liksom han spelat med någon, och såg sig omkring. Vid midnatt stack ett hufvud fram ur sakristi-dörren — det var spöket! Gossen sade då: »Kanst däu spelä kårrt, så kumm och spel med mi'!» Jo; spöket var genast färdigt till den saken. Gossen satte ut sina silfver-pengar, han nyligen vunnit, kanske just af samma troll; och vann gjorde han. Spöket ville i ifvern att vinna sitt tillbaka spela mera; men Gossen ville visst ej spela om intet. Nu måste spöket gå i sakristian efter mer pengar. Dem vann Gossen snart också. Trollet gick efter än mera pengar, dem Gossen alltjemt vann. Att det skulle vara rätt, skulle de hjälpas åt att räkna; och spöket kastade efter handen de tappade pengarna i Gossens hatt, som stod på altaret. Men när det nu började skymta af dagen, slutade Gossen spelet och ville nu räkna alla sina pengar: dessa befunnos nu vara — mull! Gossen blef då rasande och sade till spöket: »Ja så, funderar du på det viset», grep till karbasen och började »barga på» trollet: det före och Gossen efter många hvarf kring kyrkan, då det blef dager och klockaren kom att ringa och spöket flydde ut genom dörren, och syntes der alldrig mera till. Väl förlorade han alla sina pengar till Trollet, men fick sina 5o daler af Presten och allt större rykte om mod och förmåga mot spöket. Snart blef han nu af Kungen kallad till slottet, der det spökade förskräckligt hvarenda natt, och otaliga menniskor, som försökt att fördrifva det, blifvit dödade. Gossen kom med sin goda karbas upp till Kungen, och åtog sig för en stor summa penningar att fördrifva trollet ur slottet. Alla som förut hade försökt detta hade blifvit dödade. En qväll tog Gossen med sig nio musikanter, alla med olika »spel»; satte ljus på bordet, spelte kort och lät stämma upp med alla instrumenterna af alla krafter. Så lefdes der lustigt och gladt tills midnatten kom. Men nu föll den ene musikanten ned efter den andre och dog. När all musik således tystnat, fortfor gossen dock modigt att ensam sitta och spela. — Men, bäst det var, kommo tvenne svartklädda karlar in, på hvar sin sida om bordet; efter dem kommo fyra man, såsom en lik-procession, bärande en likkista mellan sig den de satte ned på golfvet och derifrån de aftogo locket. Liket, med krona på hufvudet, satte sig nu på ända i kistan och frågade Gossen: »Hvad vill du här?» Men Gossen svarade modigt: »Jag vaktar här, jag!» - Derefter sade den döde i likkistan: »Jag var förr konung här i riket, men man mördade mig och gräfde mig ned i en ör-backe: bed Konungen kristeligen begrafva mig.» Derefter lade sig liket åter stilla ned1 i kistan, bärarne satte kistlocket på; och allt försvann genom dörren. Sedan fortsatte gossen sitt spel ensam, liksom ingenting händt, och satt der vid bordet lifslefvande när Konungen om morgonen kom in med sin vakt; men alla musikanterna lågo döda öfver hvarandra på golfvet. — Den modige hjelten berättade nu allt för Konungen. Denne belönade hans mod kongligt (hvarefter han blef rik och mäktig) samt lät genast med stor prakt och ståt begrafva den mördade Herrskaren; hvarefter ock allt spökeri upphörde der i slottet. And. Söderdal.
