Eskelhems, Gotland
Sagan om bergstrollet Hobergsgubben
Sagan om hvar bergstrollet Hobergsgubben vistades eller
kanske rättare sagt bodde, förrän han flyttade till Gotland
och bosatte sig i Hoberget (Hoburgen) samt orsaken till
hans flyttning.
I Lofta socken, Norra Tjust härad, fin-
nes ett berg, som kallas "pukberget". I detta berg bodde fordom-
timma, förrän kristendomen infördes i landet, ett troll, som folket
kallade "puken", hvaraf berget troligen erhöll namnet: pukberget.
Att bergstrollet kallades puken var därför, att han mången
gång gjorde folket förargelse, isynerhet då de hade sädesstack-
ar ute på åkrarna, och puken skulle göra resor till andra
berg för att hälsa på där boende troll, och dessa skulle göra
återvisit hos puken, ty dessa resor skedde med virfvelvindar.
Då kringströddes sädesstackarna, och därför voro folket förarga-
de på puken, så att då de sågo en hvirvelvind draga fram
öfver fälten ropade de: "se så, nu är puken ute och reser
igen!"
Så kom kristendomen in i landet och kyrka byggdes i Lofta
samt kyrkklockor anskaffades, och dessa klockors ljud tålde
icke puken höra. Det var egentligen tre ting som puken icke
kunde lida: Lofta bjällror (så kallade han kyrkklockorna), Cofre
källa och Norrsjö hund. Hvad förargelse källan kunde göra
honom förmäler icke sagan, hunden skällde väl på puken,
hvilket var honom till förargelse. Af dessa orsaker beslöt
trollet att flytta från pukberget och begaf sig i en virvelvind
öfver till Gotland och bosatte sig i Hoberget. Men han lofvade
att Loftaborna skulle slippa att komma in i de inre rummen
i pukberget, där han kvarlämnat en mängd dyrbara skatter,
hvaribland en vagn av rent guld, ty nyckeln till skattkam-
maren hade han gömt under vänstra framfoten på vita
märren, hvarmed antages att han menat kyrkan.
Då nu i den anförda sagan nämnes att de första kyrkklock-
orna i Lofta varit orsaken till bergstrollet "pukens" flykt
från pukberget så kanske det kunde vara passande att här
/
anföra den gamla sägnen om dessa klockors gjutning och
om vad som därvid tilldrog sig.
Då kyrkklockor skulle anskaffas anmodades en gjutmästare
i Östergötland att guta tvänne klockor till kyrkan. Gjutmäs-
taren uppförde ett slags gjuteri på Mejstad (en gård i Lofta) åker
och tillsade sin gesäll att påbörja arbetet och tillreda smältan,
medan han reste hem, men han, mästaren, skulle återkomma då
egentliga gjutningen skulle ske. Emellertid dröjde mästaren så
länge att gesällen hade smältan färdig och måste börja med
gjutningen. Just då han skulle börja kom en mycket fin
dam till stället. Till henne sade gesällen: "Hur tror fröken att
det skall gå för mig, som vågar företaga detta arbete i mästa-
rens frånvaro?" Kvinnan drager då en guldring af fingret,
kastar ringen i smältan och säger: "Så ren och skär mö som
jag är, så rent och skärt ljud skola dessa klockor få."
Sedan klockorna voro färdiga, kom äntligen mästaren, som
då undersökte dem och fann deras ljud i klang och styrka
så mästerligt och ovanligt att deras make knappast stod
till att finna. Mästaren blef förvånad men tillika förbittrad
och utropade i vredesmod: "Har du tagit brödet ifrån mig, så
skall jag taga lifvet af dig!" Gesällen måste då taga till flykten
men förföljdes af mästaren och upphanns nära gränsen e-
mellan Lofta och Eds socknar vid en skiljeväg där gesällen
blef dödad af mästaren. På platsen har bildats en stor rishög
af kvistar och grenar, som gående och resande kastat dit så-
som offer; detta måtte väl numera hafva upphört? Klockorna
blefvo ock i klang och ljudstyrka så ovanliga, att sockenborna
måste låta drilla hål på dem och däruti stöpa bly, som skul-
le förtaga det starka ljudet, ty de fruktade att fientliga flottor
kunde under krigstid hafva ledning af dem, emedan deras ljud
hördes långt ut på hafvet. Men genom denna håldrillning
blefvo klockorna förstörda, så att de när ny kyrka sedermera
byggdes måste gutas om.
/
Omstående sägner äro afskrifna efter en i
min ägo varande skrift, i hvilken de upptecknats
af Folkskollärare P.G. Pettersson, Eskelhem, (död sedan
44 år tillbaka), som hört dem i sin barndom berättas
af då gamla personer så, som han som 74-åring upp-
tecknat dem.
Sagorna insändes härmed för att täfla om pris.
Högaktningsfullt
Martin Jakobsson
Övide, Eskelhem, Gotland.
