Transkriberad uppteckning
Uti Sydvest från Bunge kyrka har fordom legat en gård (eller tomt), som hetat Bunna, hvaraf ännu (1857) stora grundvalar synas. Der skall ha' bodt en mäktig herreman, några säga en sjö-röfvare. Under pesten dogo alla Bunna-folken ut; men, fruktande sjukdomen, hade egaren, den s.k. »Bunns-gubben», gräft ner allt sitt silfver och gods i en skogslund dervid, som ännu kallas »Bunns-tjåkki», n. En gubbe från Rute, som der gått i »lamb-skog» (= letat efter fåren) hade först fått öga på skatten, som stod nästan öfver jord i en kista, blott öfvertäckt af en tunn stenflis. Men, som han stod och betraktade kistan, för att taga väl märke på stället för en annan gång, fick han höra skällan af fåren tätt invid, dem han länge förgäfves sökt efter, då han genast skyndade dit åt; men inga får fick han se och — skatten var borta, ty han hittade ej ens stället åter! Men ett par år efter fick en hustru från Stainstu' ögonen på skatten; men hon var klokare, ty hon kastade genast sticksömmen öfver den och sprang hem efter hjelp. Men hon och hennes bonde hade ej makt att ta' skatten, förrän de fingo Valla-gubben i Rute till hjelps, som var en riktig trollkarl. Nå, då fick Stainstävven ändtligen den stora skatten, men han bergade dervid lifvet blott med knapp nöd och såg länge derefter ut som man skjutit honom med löst krut i ansigtet; men Valla-gubben han fick rent af sätta lifvet till på den skatt-sökningen. Och sedan delade Stainstu- och Änge-folken Bunna-jordarna; och ännu ha' de hvardera en äng, som kallas Bunns-ängi, n. — Till Annexen körer ock ett stycke skog, som heter Bunn, hvarom man t. ex. säger: att gå »på Bunn». Och ännu i sednare tider synes »Bunns-gubben» der, än såsom en gubbe med hvita vadmalskläder och röd mössa och än eljest skrämande kalkugnskarlarna vid Grubbens nya kalkugn, då han visar sig som en »sårk», den hunden far efter och skäller på. Gust. Kellström.
