Transkriberad uppteckning

Man har anmerkt att alltid mycket starkt och dugtigt folk funnits både vid Westergårda i Fide och i Sundre. — Så fans på förra stället en qvinna, som kunde i ena handen lyfta ett skeppund; och Wester-gården i Sundre, som var en liten stackug »mas», var så stark, att han engång i vredesmod kastade en bakvagn öfver ett »hus-syfte»; och att han under en stads-resa vid Wisby, då stads-drängarna af kitslighet körde för nära in på honom, der han gick jemte sitt lass, ropade till dem: »Kör inte mot mina läggar, för då knäcken i af era vagnsaxlar!» En ung Bonde från Westergårda i Fide hade friat till Westergårdens i Sundre dotter: då han engång hälsade på sin fästemö, hade de just då vid Westergårda i Sundre slotter-öl eller »slet-gilde» om dagen. Och som vanligt, då man »lekte otendag», öfvade sig ungdomen i åtskilliga lekar. Bland annat kom man ock att »drägä hank». Friaren, som i början stod och såg på, deltog slutligen äfven i lekarna med god framgång; men i att »dra hank» kunde ingen af Sundre-bodrängarna besegra honom — han drog opp den ena efter den andra! Detta förtröt slutligen värden, Wester-gårda-far, att en »utsocknes», ehuru hans blifvande måg, skulle vinna i »hanken» på alla insoknes drängar; hvarföre han af otålighet ropade till: »Nå fa vör kallä fram tösi!» — Hon, Bondens dotter, fästmön, kom; och »baud af» sin fäste-man. Han antog det naturligtvis gerna; men ville som vanligt mot henne dra' med ena handen. De gjorde så; men tösen ryckte snart »hank-stycket» från honom; då han måste såsom med en karl dra' mot henne med begge händerna: det blef ett hårdt nappatag; men till fästmannens outsägliga förargelse, vann tösen äfven nu. Men hon tröstade honom och sade: »Du är den endaste karl, jag dra'tt mot, som haft märg i sig; och du skall ha' mig till hustru — och ingen annan!» — Och så blef det: kämpe-paret stod brudfolk nästa höst. Zakris Suderqvie, Gröttlingbo.