Transkriberad uppteckning

Det var en gång en mycket rik Bonde som hade tre Döttrar, som alltid fingo det de begärde af sin Far; och denne reste blott till stan en gång om året. När nu Bonden skulle resa till stan, önskade sig den äldsta dottren sig guldklockor och silkesdukar, den andra Dottren önskade sig ock något grannt; men den yngsta önskade sig bara trenne röda äplen, men de skulle allenast vara röda. Bonden reste till stan och köpte snart det de två äldsta döttrarna önskat sig; men det var ej honom så lätt att uppfylla den yngstas åstundan. Slutligen fick han dock vid ett stort grannt slott se ett träd som bar just sådana äplen som den Yngsta Dottren önskade: han klef upp i trädet; men just han skulle ge sig ner med sina 3 äplen, kom folk ut och grep honom, och Bonden bad att han skulle få behålla äplena för hvad pris som helst, ty eljest skulle han dö. Trädgårdens ägare, som visst var en mäktig Troll-gubbe, sade då att han skulle få behålla äplena om han gåfve såsom betalning för dem det han först mötte då han kom hem: det lofvade Bonden gerna och for glad sin väg; ty han trodde att hans gårdshund efter vanligheten först skulle springa emot sig vid hemkomsten. Men, då han nalkades hemmet, kom hans yngsta och skönaste dotter först springande mot Bonden. Denne blef då bedröfvad och sade: »Ja, min Dotter! här har du nu de 3 röda äplena; men jag måste för mitt lif lofva dig till trädgårdens ägare i stället, och i morgon kommer det skjuts efter dig.» Nå, det kunde nu ej hjelpas: dagen derpå kom en grann skjuts, man visste ej huru, sväfvandes fram för Bondens dörr, och hans yngsta Dotter måste nu följa med. När hon lyckligen kom till slottet, mådde hon der mycket väl, bodde i de grannaste rum, åt den bästa mat, men hon fick alldrig se någon menniska; men väl uppassad blef hon. Om natten tyckte hon att någon varelse låg hos henne; och slutligen upptäckte hon att det var en som var half menniska och half björn. Men björnen var så beskedlig och bad att hon ej skulle frukta eller öfverge honom, ty då kunde han alldrig bli fri från förtrollningen, att hon snart började hålla af honom, och efter en tid gifte hon sig med den underliga björn-mannen. Så lefde hon nu en lång tid med sin björn, och fick efter hand 3ne barn, hvilka dock alla försvunno samma natt de föddes. Hon sörjde grufligt öfver allt detta; men det kunde nu ej hjelpas. En gång så bad hon Björnen att hon skulle få resa hem på en sin systers bröllop, det hon ock fick; men med löfte att väl få mottaga hvad som helst af alla andra, men ej någonting af sin mor och att komma tillbaka den andra dagen igen: och det måste hon ock lofva, och reste så hem med stor brud-stats på sig och de präktigaste brud-skänker till systern. När hon nu kom hem, suto de redan vid bröllops-bordet, och hon gaf då Bruden de stora skänkerna, men ingen kände den sköna främlingen. Men snart blef hon dock igenkänd, och först af modern, då det blef en stor hjertans glädje. Om qvällen begärde hon och fick ligga hos modren om natten, då hon ej kunde hålla sig, utan omtalte för henne alla sina öden. Modren »förgrufvade sig» öfver allt detta; och gaf henne sin vigselring genom hvilken hon kunde få se hvar hennes barn tagit vägen. Men just som dottren skulle sätta ringen på sitt finger, kom hon ihåg sitt löfte till björnen, och kastade den ifrån sig; och straxt kom ock skjutsen från Trollet, då hon med gråtande tårar måste följa med tillbaka. Men, hemkommen fick hon slita mycket ondt: hon fick ej mat på 8 dagar och istället många vedermödor; för det att hon hållit på att taga ringen af modren, eller kanske derföre att hon omtalat allt för henne: ja hon blef så ledsen vid lifvet att hon öppnade ett af de höga slottsfönstren och ville störta ut och ner i de hårda stenarna. Men då såg hon under sina fötter liggande en stor helt hvit Björn, som sade: »Slå inte ihjäl dig, utan sätt dig på min rygg, så skall jag föra dig härifrån.» Nå, hon gjorde så; och den hvita Björnen förde henne långt, långt bort till en gammal kärring, som hade hos sig ett litet vackert treårsbarn. »Detta barnet», sade björnen, »skall dö derföre att du ej lydde; och här skall du blott få ett kött-ben.» Om en tid kom den hvita Björnen åter och bar henne på sin rygg till en annan gammal ful kärring, som hade ett litet vackert 2 årsbarn, som också skulle dö för hennes skull: der fick hon en stoppnål. Snart förde Björnen henne till en gammal Gubbe, som hade ett litet vackert i-årsbarn, på samma vis: der fick hon 1/2 stop råa ärter. Men om en tid kom åter den hvita björnen till henne och bar henne bort från Gubben på sin rygg till ett högt brant berg: »Nu», sade den hvita Björnen, »skall jag opp med dig på detta höga berg, och der skall jag dö för din skull.» Hon satte sig då nedanföre att gråta; men hon fick dock äta opp en ärt; så blef det genast ett trappsteg på berget. Sedan kastade hon ärt efter ärt, och det blef trappsteg för hvar ärt ända opp på berget bara fyra trappsteg felades. Då sade Björnen, att hon skulle slå af kött-benet: och straxt blef det ene trappsteg på berget, sedan sade han att hon skulle bryta af stoppnålen: och det blef genast de 2 återstående trappstegen — och så kommo de väl opp på berget. Der gick hon nu och vandrade vilse en hel dag; ändtligen fick hon se ett lyse i en liten kurra: hon gick in och bad om hus hos en gammal kärring, som bodde der: ändtligen så fick hon då bo der, men mot villkor att hon skulle skölja trenne svarta garn-härfvor hvita. Men ju mera hon sköljde dem, desto svartare blefvo de. Men hos Kärringen bodde ock en ung vacker Herre, hvilken kärringen ville gifta sig med; denne rådde henne att säga: »Mina 3 svarta garnhärfvor bliv hvita!» och så snart hon sade de orden, blefvo de ock hvita. När Kärringen fick se det, blef hon rasande, ty hon ville ha' ihjäl den unga qvinnan och i ro få gifta sig med den unga vackra Herren. Andra dagen befallte Kärringen henne att hon skulle tvätta de hvita garnhärfvorna svarta igen. Då sade Herren henne att hon bara skulle säga: »Mina 3 hvita garnhärfvor bliv svarta!» Hon gjorde så, och de blefvo genast svarta igen. Då blef Kärringen alldeles rasande; och tredje dagen befalte hon henne att hon skulle gå bort till hennes syster och låna ett brudsmycke, ty nu ville hon rätt stå brud med den unge vackre Herren, hon hade hos sig. — Men innan hon gick åstad, gaf Herren henne trenne stycken klapp-träd, som hon vid tillfälle skulle ge bort under vägen för att ej bli ihjälslagen. När hon kom långt bort, fick hon se 3ne kärringar, som klappade opp kläder, men med bara händerna så att bloden rann om deras fingrar. Hon gaf dem då hear sitt klappträ, och de gjorde henne ock lerföre intet ondt, utan de gåfvo alla 3 henne hvart sitt råd. Den ena kärringen sade: »När I kommen ett stycke fram, finnen I 2ne stora portar, som slår ihjäl Er då I går igen [om] dem; men säg då bara: mina Portar, hvilen Edra trötta vingar! så skada de Er inte.» — Den andra Kärringen sade: »Fram bättre kommer I till en hög bro, som brister under Eder då I går öfver; men säg bara: hållt Bro, brist inte! så kommen I lyckligt öfver.» — Och den 3dje Kärringen sade: »Derefter möten I vid trullkärringens dörr 2ne glupande hundar; men här har I tvenne brödstycken, gif dem det så skada de Er icke.» Med denna beskedning gick hon från de 3 kärringarne: med deras råd, som hon troget följde, skadade Portarne henne ej, Bron kom hon lyckligt öfver och Hundarna beto henne ej heller. — När hon nu ändtligen kom in till Trollkärringens syster och bad att få låna Brudsmycket; det hon ock fick, men hon skulle ej se på det. Kärringen trakterade henne med en korf, den hon bad henne äta opp, och mumlade dervid: »Har du kommit på hennes tunga, så rif ut lefver och lunga!» men korfven, som hon i stället gömt i barmen, svarade genast: »Ingen är så god som denna Jungfrun, som stoppade mig i sin barm.» Kärringen blef rasande öfver detta; men mumlade för sig sjelf: »Har du kommit i barmen, kommer du väl snart i tarmen!» Nu fick hon gå sin väg med brudsmycket i en ask; men efter henne ropade Kärringen till hundarne: »Rif ihjäl!» men de svarade i stället: »Ingen har varit så god som denna Jungfrun, som gifvit oss Christi bröd» — och de gjorde henne ingen skada. Till portarna ropade hon efter henne: »slån sönder henne!» men dessa svarade: »Ingen har varit så god som denna Jungfrun som sade: Mina Portar hvilen Edra trötta vingar !» och hon kom oskadd genom dem. Till de tre Kärringarna ropte Trull-Kärringen: »Dobbra ihjäl henne!» men de svarade: »Ingen har varit så god som denna Jungfru som gaf oss klappträd, då vi förut klappat kläderna med bara händerna i all vår tid!» och de gjorde henne ingenting för när. Kärringen blef allt mera rasande, och ropade nu till bron: »Håll inte, Bro! B[r]ist»; men när bron ändå höll, som Jungfrun bedt om, for Trullkärringen efter henne; men just som hon var på bron, brast den, och Kärringen förgicks —, och dermed så [var] den arma qvinnan då frälst för den gången. När hon gick der ensam med sin ask, kunde hon alldrig hålla sig att ej öppna asken för att få beskåda brudsmycket: men just som hon öppnade ask-locket »rållade» bara ormar och grodor ur asken. Då blef hon mycket ängslig; men straxt var den unge vackre Herren vid hennes sida, och sade blott: »Hvad har du nu gjort igen!» och dermed så af sköt han ene skott, och genast så kommo alla små ormar och grodor och runno in igen i asken, med hvilken hon nu omsider kom fram till sin första värdinna Trollkärringen. När denna nu fick se brudsmycket, sade hon det var rart och grant; men straxt derpå ropade hon: »Hvad skall jag bli af med1 dig, ditt stycke! då ej min Syster kunde det?» När hon nu skulle ligga der den 4de natten, fick hon af den unge vackra Herren en knif och det rådet att hon skulle stiga opp om natten, skära sig sjelf i lillfingret och droppa tre blodsdroppar på hans bröst, der han måste ligga i sängen hos Trollkärringen. Så gjorde hon ock: vid det hon dröp den 1sta blodsdroppen på hans bröst, vaknade Kärringen och frågade hvad det var? — Hon smög sig då undan och Herren sade att de var hans nattmössa som fallit i golfvet; och dermed så somnade Kärringen åter godt. — Då hon fälde den 2:dre blodsdroppen på hans bröst, vaknade Kärringen än vredare; men han sade att täcket hade fallit af dem. Men då Kärringen vid 3dje blodsdroppan alldeles rasande vaknade, kom ett svärd ur Herrens bröst hvarmed han straxt kapade hufvudet af den stygga Trollkärringen. Den unge vackre Herren frälsade sålunda henne och sig sjelf: han hade nemligen varit en mäktig Konung i sitt slott, men blifvit förhexad till half menniska och half björn, och skulle vara det så länge till dess någon oskyldig Jungfru för tre blodröda äplen från hans trädgård ville älska honom och lyda honom i allt. Han hade mellan åt varit björn och så ibland menniska; men nu var ändtligen förtrollningen löst, och han tog så sin unga brud med sig bort, och besökte först den gamle Gubben af hvilken han fick tillbaka deras yngsta barn; sedan kommo de till den ena kärringen och återfingo deras andra barn; och så fingo de slutligen hos den 3:dje kärringen deras äldsta barn. Nu återvände det unga konunga-paret glade hem till sitt rike och slott, der de nu höllo riktigt bröllop med största ståt och glädje, och regerade sedan lyckliga öfver sitt trogna folk i många, många år. Slut. Stina Båtels d:r Leipstäde, Norrlanda.