Transkriberad uppteckning

En julafton kom det till en stor bondgård tolv karlar, som bar en likkista med sig. De var ute på en resa, och under färden hade deras fader dött. De bad nu om hus över natten, men husbonden ville inte låta dem stanna där. Gården låg ensligt och det var kusligt att ta emot sådana där obekanta människor över natten. Döttrarna i huset bad emellertid för dem, och hur det var så gav gubben till slut med sej. De fick sätta in kistan i en sidokammare och fick själva iordningställt åt sej. Döttrarna och pigorna på stället var emellertid nyfikna och ville gärna se på liket. De smög sej på kvällen in i kammaren och lyfte av locket, men vad fick de se? Jo, i kistan låg en gubbe livslevande med en massa revolvrar, knivar och yxor omkring sej. De blev förskräckta och lade locket varsamt på och sprang därefter till husbonden och talade om, vad de sett. Bonden var en klok man, som tog saken förståndigt. Han tände upp ljus över allt och ställde till julfest. Främlingarna var trötta och ville gå och lägga sej. Men det kom aldrig på frågan, att någon fick komma i det huset på jul och ej bli trakterad. Medan festen tillreddes fick gårdens folk göra sej iordning till försvar, och bud sändes till de kringliggande gårdarna om hjälp. Husbondens bror bodde också en bit därifrån, och han var länsman. Även han efterskickades. Frampå kvällen kom grannarna och länsman och man talade om för dem att det kommit främlingar, som det var så synd om. Ja, det var ju sorgligt, tyckte de nykomne, men länsman beklagade dem och frågade, var de kom ifrån, och då de inte ordentligt kunde göra reda för sej, bad han att få se deras papper, men inte heller några sådana hade de, som var ordentliga. Då undersöktes kistan, men gubben, som låg i den, hade lyckats smita ut. När länsman fick se, vad som var i den, förstod han, att det var tjuvar och rövare, och han lät häkta dem, och så fick de sitt straff. Så gick många år. Men sent en vinterkväll kom en gammal gråhårig och gråskäggig tiggare och bad om husrum över natten. Husbonden ville inte veta av det, för han hade en gång förut råkat illa ut för han hade hyst sådana där strykare. Men döttrarna bad för den gamle, som såg så våt och frusen ut, och till slut fick han då lov att ligga i sopvrån. Folket gick och lade sig och gubben också, och snart var det tyst i stugan. Alla hade somnat utom två, och det var tiggaregubben och den ena dottern. När gubben trodde, att alla sov, sa han: "Sôver de, sôver de, gi mä va'n, gi mä va'n!" Men allt var tyst. Då steg gubben upp och började syssla med något. Om en stund tände han eld på en torkad människotarm i det han sa: "Den sôm sôver no, sö söver han, ö den sôm ä vagen sô ä han vagen". Sedan tog han fram en massa knivar och började slipa dem, medan han gick och muttrade: "No ska de få fôr dä, de gjorde mine söner". Dottern i huset, som låg vaken och hörde och tittade på honom, var alldeles stel av skräck men vågade ingenting säga. Men när gubben slipat sina knivar, lade han dem i ordning och gick ut. Då passade hon på och hoppade upp och låste dörren efter honom. Sedan gick hon och försökte väcka de andra, men det var omöjligt att få dem vakna, så länge människotarmen brann. Tiggaregubben stod under detta utanför och bankade och bad henne släppa honom in, men det gjorde hon inte. Men hon kunde heller inte släcka den olycksaliga lågan. Därför frågade hon honom, hur hon skulle bära sig åt för att få släckt den, och fick till svar, att det kunde endast en heden kvinna — dvs. en barnsängskvinna, som ej blivit kyrktagen göra. Det var alltså omöjligt. Inte kunde hon få dem vakna och inte kunde hon komma ut. Det var emellertid söndag, och husbondens broder, länsmannen, saknade sin bror i kyrkan och körde därför den vägen hem för att se till honom. Hans dräng fick så köra och hämta en heden kvinna, och så fick de släckt lågan och väckt folket.