Om Hjelmarens samband med Qvismaresjöarne är redan i det föregående taladt, och att sägnerna härom icke sakna goda grunder derom bära sankmarkerna i Qvismaredalen ojäfviga vitnesbörd, hvartill här må läggas följande. På backsluttningen vid Ekeby by emot kyrkan till äro flera åkrar som af ålder kallats sjötegarne emedan de hafva sträckt sig ned emot den forna sjön eller numera ängsmarken.
Originaluppteckning nedskriven för hand under 1800- eller 1900-talet ur Isofs samlingar.
Det var en gång en konung, som regerade öfver ett stort rike, och var han så lärd att ingen prest i hela hans rike och alla länder deromkring visste så mycket som han. Sju de visaste män i verlden funnos hade han hos sig, men ändå var han lärdare än de alla. Som konungen icke hade någon son, så skulle riket efter hans död tillfalla den, som fick hans dotter till gemål, och derföre ville konungen att denne skulle vara lika vis och lärd som han sjelf; ty då — mente han — skulle hans dotter blif va lycklig och riket väl styrdt. Han lät derföre utgå bud öfver hela sitt konungarike och alla länder deromkring att den som uti lärdom kunde mäta sig med honom och hans sju vise, han skulle få prinsessan till gemål och half va konungariket i medgift ; men den som försökte en täflan och deruti blef öfvervunnen, han skulle utan förskoning halshuggas. Som prinsessan var vida berömd för sin fägring, så tändes nu i alla länder ett stort begär att vinna henne; och prinsar och grefvar och andra baroner, alla ville de försöka sin lycka, men ingen kom med behållet hufvud åter från sin friarefärd. I en aflägsen landsända bodde en bonde, som var djerf och tilltagsen, hvarföre han ock kallades för Tvärsäker. När han hörde konungens bud, fick äfven han stor lust att vinna prinsessans hand. "Den intet vågar han intet vinner", mente han, "och går det väl blifver jag konungens måg, och går det illa så skall jag ju i alla fall en gång dö, men det är ej ofta det bjudes mig så fint sällskap." Hvad han skulle säga konungen och de 7 vise det visste han väl icke, men "kommer dag, kommer råd", tänkte han. Dermed påtog han sina helgdagskläder och begaf sig på väg. När det började skymma om aftonen befann han sig i en stor skog, och just som han redde sig till hvila under ett stort träd, kom en gammal gumma linkandes med en stor risbörda på ryggen. "God afton, mor", sade bonden, "huru kan ni orka med en så stor börda?" — "God afton sjelf och tack för god hetsning", svarade gumman. "Jag bor ej långt härifrån, men vill du hjelpa mig, så skall jag låna dig hus öfver natten". — "Tackar som bjuder", svarade bonden, tog bördan på ryggen och följde gumman. När de nu väl voro framme och gumman gjort opp eld i spiseln, sporde hon hvad bonden hette. "Jag heter Tvärsäker", svarade han. "Nå det var då ett godt namn", mente gumman, men hvart gällde resan? — "Jag ämnar mig till kungsgården och fria till prinsessan", svarade bonden. "Är du tokig du?" sade gumman, "der har varit både prinsar och grefvar och andra baroner, och alla hafva de kommit hufvudlösa derif rån, och huru skulle det kunna gå dig bättre?" — "Inte vet jag", svarade bonden, "men våga ett frestande vill jag. Men kanske ni kan hjelpa mig", tillade han, ty han begrep nog att gumman kunde litet mer än andra. "Du heter Tvärsäker du", svarade gumman, "och djerft mod är lön värdt. Jag skall följa dig till vägs i morgon och se hvad jag kan göra." Innan solen rann upp begåfvo de sig utaf. När de gått en stund slog en qvist bonden på munnen så att han stannade dervid. "Märkte du något?" frågade gumman. "Nej intet annat än en qvist, som slog mig på munnen." — "Det var Qvistmuntus", sade gumman. — "Det skall jag komma ihog till en annan gång." När de så hade gått en stund kommo de till en äng, och der stod en ko och bäljade så förfärligt att bonden stannade dervid. "Märkte du något?" frågade gumman. "Nej intet annat än en ko som bäljade utpå ängen." — "Det var Kobäljantus", sade gumman. "Det skall jag komma ihog till en annan gång." När de så hade gått ännu ett stycke kommo de till en å. "Här skall du simma öfver", sade gumman, och så gjorde bonden. Men vid han samm kom en aborre och bet honom i näsan. "Aj", skrek bonden. "Märkte du något?" sporde gumman. "Åh, intet annat än en aborre, som bet mig i näsan." — "Det var Abornäsius", sade hon. Ja det skulle bonden komma ihog till en annan gång. Dermed skiljdes de åt och bonden fortsatte ensam sin väg till kungsgården. Då han kom fram frågade vakten hvad han hette. "Tvärsäker", svarade bonden. Vakten tyckte att det var ett godt namn, men hvad kunde Tvärsäker ha för ett ärende? "Jo jag ämnar fria till prinsessan", svarade bonden. "Är du tokig du", sade vakten, "här har varit både prinsar och grefvar och andra baroner, och alla hafva de kommit hufvudlösa härifrån. Och huru skall det kunna gå dig bättre?" — "Lika mycket", svarade bonden, "släpp mig in du". Men vaktkarlen ville ej släppa honom fram. Då tog bonden honom i kragen och kastade undan honom som en vante, och steg så dristeligen in till konungen der han satt i kungssalen med de 7 vise omkring sig. "Hvad heter du?" frågade konungen. — "Jag heter Tvärsäker", svarade bonden, "och fastän jag blott är en fattig bonde så är mitt ärende att fria till prinsessan". — "Är du tokig du", sade konungen, "här har varit både prinsar och grefvar och andra baroner, och alla ha de kommit hufvudlösa härifrån. Och huru skulle det kunna gå dig bättre?" — "Den intet vågar, han intet vinner", svarade bonden. "Fruktar du ej stupstocken?" sporde konungen. "Rädda gossar sofva aldrig hos vackra flickor", svarade bonden. "Nå fritt då", sade konungen och vände sig till honom, som var sjelfva kusemannen bland de sju vise, "fresta honom du!" Nu började denne ett långt och underligt tal, och fastän bonden icke begrep ett ord af hvad som sades, så stod han lugn ändå och nickade god mening. Men då den vise mannen slutat sitt tal och frågade: "Kan du svara mig på det du?" mente bonden att ingenting i verlden vore lättare, "men", sade han, "Qvistmuntus, Kobäljantus, Abornäsius, kan du svara mig på det du?" Nu kan man väl veta att det blef ett grundande och funderande, men ingen kunde förklara bondens spörjsmål, och ej en gång konungen sjelf, så mycket styfvare i lärdom än alla de andra han än var. Och så måtte han då få prinsessan, och han fick henne också och halfva konungariket i medgift. Och så är det sagdt att "Tvärsäker" styrde riket så väl, som om han varit den lärdaste herre.
Bland allmogen i alla landsändar är det en allmänt gängse tro att skarprättaren eller mästermannen, som han vanligen kallas, är berättigad till Assessors namn, heder och värdighet, så snart han ordentligt och väl till riksens gagn och nytta afhuggit Femtio (50) hufvuden. I allmänna lagen, som dock uttryckligen säger att hans embete ej må för nesligt hållas och förbjuder att utesluta honom och hans familj från societetslif vet, finnes visserligen ingenting härom; men som mycket kann vara både rätt och sannt, fastän det ej står i lagboken, så torde det väl vara så med detta också. Hvarföre denna heder förun- nats det "ärliga yrket" derom skall denna trovärdiga saga lemna ojäfviga upplysningar. Under Kung Karls tid — somlige säga Konung Karl XIIS, men det torde väl hafva varit Karl IXS — skulle det blifva en stor af rättning ner i Östgötalandet, och emedan det var idel förnämt folk och rigtiga storgubbar, som skulle aflifvas, så reste konungen sjelf dit för att se att allt gick som sig borde. Skarprättaren i Stockholm erhöll förtroendet att verkställa straffet, och begaf sig också på väg, men som mästermannen den tiden hade föga mera anseende än hans dräng den s.k. rackaren nu för tiden, så bestods honom ingen skjuts, utan han fick knalla och gå hela vägen. För att komma till Östergötland, skulle han vandra öfver Kolmorden, der det alltid är fullt med röfvare, ehuru det är med dem som med skogsrån, jättar och troll, att de just icke ofta synas till nu för tiden. När det så led emot qvällen satte han sig på vägkanten för att tevila efter marschen. Icke långt från vägen såg han emellan träden en blå rök uppstiga ur jorden, och nyfiken att veta hvad detta kunde betyda gick han till stället, der en lucka, som var så väl övertäckt med torf, att den ej kunde upptäckas, snart lyftades och en gammal käring stack fram sitt sotiga tryne. När hon fick se mannen, som stod och så uppmärksamt betraktade stället sade hon: "Hvad tänker du på karl, skynda dig genast bort såvida lifvet är dig kärt, ty röfvarena komma snart hem, och få de se dig så lär du aldrig höra gök mer." Detta var en uppmaning, som man intet gerna hör mer än en gång, och mästermannen vände derföre om samma väg som han kommit, fastän han visst icke var af de buskablyga. Men som han var en mycket klok karl, rispade han med bilan i träden, så att han en annan gång skulle kunna få rätt på stället, ty fast han nu skulle i färd med Grefvar och Baroner och andra höga herrar, så kände han dock en brinnande lust att få göra bekantskap med dessa röfvare, och undersöka huru fasta deras hufvuden suto. När han nu fullgjort sitt uppdrag ner i Östgötalandet, och huggit af hufvuden så att armen så när gått utaf, gick han inför konungen för att få. sin lön, och den fick han också. Nu berättade han sitt äfventyr i skogen och konungen, som var en rask och modig herre, beslöt att sjelf straffa våldsverkarne. Mästermannen skulle få följa med och visa vägen, och som denne var en handfast och stark karl, tyckte konungen att han ej kunde behöfva någon mera till hjelp. Förklädda till tiggare begåfvo de sig på väg, och då de kommit så långt att de sågo mästermannens märken i träden, satte de sig på vägkanten. När det började skymma, kommo röfvarena 12 till antalet smygande utmed vägen. Framkomne till de begge förklädda tiggarena sporde den, som tycktes vara anföraren, hvad de ville. Mästermannen svarade att de voro ett par fattiga stackare, som voro utan herberge, och uppgifna af hunger och trötthet satt sig att tevila på vägkanten. Ja så, men det kunde ej hjälpa dem, de skulle genast dö. "Nådige Herre", sade Mästermannen, med den allra ömkeligaste ton i verlden, "intet är det något nöje att lefva, intet. Men nog skulle det vara roligt att en gång i lifvet få äta sig rigtigt mätt, om det så också vore mitt sista mål." Röfvaren skrattade häråt. Den välfägnaden kunde han då bestå dem, och de vore i alla fall icke de första, som han gifvit bröd till döddagar, sade han, och så fingo de följa med till röfvarekulan, som var ett stort rum nere i jorden med ett långt bord i midten och bänkar rundt omkring. Den sotiga gumman stod vid spiseln, lagade mat och värmde glögg, som sedan iskänktes ur stora kyrkokalkar. De båda tiggarena stannade vid dörren, som var väl tillåst och förbommad. Sedan röfvarena slagit sig ner omkring bordet, ätit och druckit, fingo de båda tiggarena stiga fram och ett stort fat med kött och en pokal med brinnande glögg sattes framför hvardera af dem, med tillsägelse att de skulle skynda sig, ty lång måltidstimme kunde ej bestås dem. Framkomna till bordet fattade de genast de brinnande pokalerna, men i stället för att tömma deras innehåll slogo de detta i ögonen på röfvarena, som deraf bländades, och så grepo de till svärden, och i en hastig vändning blefvo alla tolf nedhuggna. I kulan fanns mycket guld och silfver och detta gaf konungen till tveskifte åt mästermannen och gumman, men han tyckte ändå icke att mästermannen fått nog belöning. "Begär hvad du vill", sade han, "och du skall få det." "Ja Mästermannen begärde att han skulle få en sådan titel att andra menniskor icke skulle sky honom. Ock så fick han Assessors karaktär, och det skulle alla hans efterträdare också få, så snart de afhuggit so hufvuden. Den nya Assessorn blef en svåra riker man, och röfvarenas skatter vållade ingen träta, ty sedan gumman tvättat sotet ur ansigtet, befanns hon vara hvarken gammal eller ful, och så blef hon fru Assessorska.
I Thorsta skog är en liten kärrhåla, och denna — säges det skall vara en förtrollad trädgård, ehuru numera ingen vet sig hafva sett den. Men för många många år sedan hade en liten gosse gått vall i skogen och då hade han sett fullt med guld och silfver hänga i trädens grenar, men ej velat plocka någonting deraf innan han fått f öräldrarnes lof. Han sprang derf öre hem för att bedja dem komma och se på grannlåten, men då de kommo till stället var hela herrligheten borta, och sedan dess har ingen sett till trädgården.