Transkriberad uppteckning

För flera hundra år sedan, då Kihls gamla kyrka skulle byggas, var det en prest som het St Ola, och denne hade uppgjort contrakt eller åtminstone öfverenskommit med en jätte i Ullawiklint om kyrkans uppförande. Öfverenskommelsen eller aftalet var så, att kunde St Ola taga reda på jättens namn, så skulle denne icke hafva någon lön för sitt besvär; men kunde han det ej, så skulle jätten ha St Olas hufvud i ersättning för sitt arbete. Byggnaden gick raskt undan, men oaktadt alla efterforskningar ville det ej lyckas St Ola att få veta jättens namn. St Ola visste väl att han aldrig kunde våga sitt hufvud för en bättre sak, men han ville dock nödigt mista det; och i samma mon som kyrkan steg upp i höjden och arbetet nalkades sitt slut vexte också hans oro. Ja han hade redan så godt som tagit farväl af verlden, ty jätten höll nu på med sjelfva taket, då han en dag vandrade ut i skogen i närheten af Ullawiklint och tyckte sig höra en vaggsång inne i berget. Detta förundrade honom, hvarföre han stannade och lyssnade, och då hörde han huru jättesan sjöng för sitt barn derinne : "Wyssa lulla liten kinn ! I morgon kommer Wigge hem Med St Olas hufvud." Detta var en ljuflig musik i St Olas öra, och han vände genast om med gladare sinne än han vandrat ut i skogen. När han nu kom fram till kyrkan, var denna så nära färdig, att jätten höll på att sätta fast spiran på tornet. "Du ställer ej spiran rätt Wigge !" ropade han. När nu jätten hörde sitt namn nämnas, hoppade han i wredesmode ner ifrån tornet och ville krossa St Ola; men det var nu försent. St Ola hade med kunskapen om namnet fått jätten helt och hållet i sitt våld, och förvandlade honom till en dvärg, hvarefter han trampade Wigge till döds under sina fötter. Ännu i dag förvaras i den nya kyrkans torn en större trädbild, föreställande ett helgon, som håller en mindre menniskofigur under sina knän, till minne af denna händelse. — När nu jättesan förgäfves väntat på sin mans hemkomst med den utlofvade leksaken åt barnet, och fick spörja hans död, blef hon alldeles ursinnig, tog stora stenar och slungade dem med sitt strykband emot kyrkan, men alla föllo ned söder om det nya templet i Wallby backe, der de ännu lära qvarligga.