Transkriberad uppteckning

I gamla tider voro tvenne bröder konungar i Sköllersta: Konunug Åmund på Åmehäll och konung Sigge på Tarsta borg. De voro dock beständiga ovänner, och ovänskapen utbröt ej sällan i öppen fejd. Konung Sigge hade uti en strid tagit konung Åmunds son till fånga, och ehuru dennes fader såsom lösen erbjöd en guldkedja så lång, att den skulle omsluta hela Tarstaborgen, fick han honom ändock ej tillbaka. Konung Åmund samlade då sitt folk för att taga honom ut med våld, men brodren, som var af ett illfundigt kynne, hade förgiftat källorna vid Tarstaborgen, så att större delen af konung Åmunds folk fick deraf bane. Sedan blef det en öppen strid, och der föll konung Åmund. Konung Sigge rådde sedan ensam öfver landet, men blef slutligen död, och ligga båda bröderna jordade uti Kungshögarne vid Konsta. Uti en gammal berättelse om fornlemningar i Wermland, som i handskrift förvaras på Kongl. Bibliotheket i Stockholm har följande uppgift om här nämnda fornlemningar influtit "I Skyllersta sochn på tawsta ägor är en gammal skantz, Tawsta borg kallat, sampt Höga heed. Litet stycke i väster därifrån fins tekn af et urminnes fäste, Åhmahäll vidh nampn, varandes en gammal sägn at 2ne konungar och bröder fordom där bodt på hvar sin skantz och hvarandra bekrigat". Denna anteckning är sannolikt hemtad ur Häradshöfdingen eller Lagläsaren Andreas Kalvs utdrag af häradsrättens protokoll, hvilket innehåller samma uppgift, och är denna således från 1683. Båda dessa borgar beskrifvas år 1667 af prosten Laurentius Bronnicus sålunda: 3° "Ähr itt bärgh uppå Åkerby ägor, som kallas Åmmahäll, tämligh högtt, på öster och norre sijdhan så fatt, at ingen Wäll kan komma ther upp, men på wästre och södre sijdan finnes een gammal mur, lagdh medh gråsteen, doch nu merendehls förfallin. 4° Ähr belägitt Ett stort bergh uppå Tarsta ägor, som kallas Tarsta borgh, hvilkett ähr sålunda : på wästre sijdan temligh högtt, at ingen på then sijdan uppgå kan, i norr på then sijdan een nedergångh. På norre sijdan en gammal muhr mycket nederkastat och i Nordost een nedergångh. På östre sijdan en gammal muhr och myckit nederbruthin och öster uth en uthgångh och en mindre muhr uthan til på någre fampnar lång. På södhre sijdan muhr mästedehls nederbruthin och sud ost en stoor nedergångh och en muhr vestan om den indre på någre fampnar långh, om hvilket sägz, dett som lijktt synes att uthi krigstidher fordom skulle the ther haf fva haf ft någon tilflyckt." Dessa beskrifningar stämma fullkomligt ens med de båda borgarnes närvarande utseende, men beklagligtvis har den upplagda stenmuren, som består af synnerligt tjenlig hvalf sten, blifvit under tidernas lopp härjad af traktens innebyggare, då de behöft om- eller nybygga sina källare. Gammalt folk berätta att i deras barndom funnos i östra portöppningen ännu qvar hakarne, och säga de sig hafva hört att Sottern, hvars utsträckning och vattenhöj d fordom varit större än nu haft sitt utlopp i Qvismaren genom den utmed Högahed eller Svennevads åsen löpande dalgången samt att j ernringar funnits i Tarsta berget, hvaruti båtarne fordom fastgjorts. Sägnen om de båda bröderna påminner alltför mycket om Gamla Svenska Krönikans uppgift om Brautanund och Sigwedr, hvilken, då äfven Rimkrönikan der-med öfverensstämmer, bör ega vitsord framför Sturlesons yngre uppgift om fjällskredet, ty Thiodolfs versar, som väl nämna att konung A'nund eller Åmund blifvit dödad af gryt och sten, hindra alls icke det antagandet, att fiendehänder kunnat slunga detta öfver honom, i hvilket fall de båda källorna för sagan om Brautanunds död kunna förenas.