Transkriberad uppteckning

Det sista varghiet häromkring var i närheten av Kobo. Där tog de en gång en hona med fyra ungar. Den som gjorde bedriften var Fia, knekten Klangs mor, en faster till mig. Hon kröp in och tog ungarna. Hiet var så trångt i ingången, att ingen annan kunde ta sig in. Det gick till så här. Vid Flytthem bodde en gammal gårdsskytt, Erik i Svaneborg. Han hade en rätt stor hund — småhundar plockade vargarna bort om vintrarna. En gång var Erik ute och såg över skogarna tillsammans med hunden. Rätt som det var högg hunden tag i hans rockskört. Gubben förstod, att det var något särskilt som hunden ville, och när det var fråga om så'nt, var Erik ingen gubbe precis. Han följde hunden, hur det än gick undan. Vid Ekgölen kom varghonan, och hon fick ett skott men för svagt. Hon försvann, och ingen såg röken av henne mera. Skytten tog sin rock och hängde den för ingången till hiet, för att inte honan skulle kunna komma in, om hon sökte sig tillbaka till ungarna. Så skaffade han folk från Kobo, två eller tre man, och sen skickade han bud till Erstorp, där min faster bodde. Hon kom dit, gick in i hiet och tog hand om alla fyra ungarna. De var stora som katter men inte ett dugg farliga att handskas med. De fick stanna i Kobo en tid, och meningen var att ha dem kvar. Men de var för dyrfödda i längden. Det enda som återstod var att slå ihjäl dem. Men hiet, där ungarna var födda, skulle jag kunna visa än i dag.