Transkriberad uppteckning
Vid Bökestad i Rystad byttes för några år sedan golvtiljorna ut. Under tiljorna påträffades då en s.k. råbädd. Den var avsedd till viloplats åt rået, tomten, vätten, eller vad husets osynlige väktare än kallades.
Scannat arkivblad
Originaluppteckning nedskriven för hand under 1800- eller 1900-talet ur Isofs samlingar.
Fler sägner från Östergötland
Se alla i Östergötland »
S:t Lars, Östergötland
Svart sugga rev ned Svinstads kyrkbygge
När kristendomen hade kommit till Bankekind, dröjde det inte länge förrän tiden var inne att bygga kyrkor. Så skedde också, bl.a. i den bygd som fick namnet Svinstad. Åldermannen sammankallade en stämma för överläggning om var kyrkan skulle stå. Det blev överenskommet att kyrkan skulle byggas i närheten av den plats, där gården Erikstad nu ligger. Skog fälldes, timmer höggs, och virket forslades till byggnadsplatsen. Arbetet började, men tredje natten började ofog bedrivas. Det var inte annat att göra än att samla ihop den kringspridda materielen och börja på nytt igen. Men nästa natt upprepades förstörelsen, och så skedde det i fortsättningen varje natt. De som ledde bygget samlades till rådslag. Alla var överens om att den utsedda platsen var den absolut bästa, men efter långt parlamenterande lyckades slutligen byggmästaren förmå stämman att låta utse en annan plats för kyrkbygget. Men innan dess gällde det att utröna, vilka de var som inte ville ha kyrkan på det först utsedda stället. Nästa natt gick ett par av de styrande till bygget för att speja efter nidingarna. De gick dit, så snart det hade blivit tillräckligt mörkt, och gömde sig bakom en del bråte. Först framåt midnatt började stockar och stenar flyga omkring i luften. Till en början såg gubbarna ingenting annat än de föremål som flög omkring åt alla håll. Men rätt som det var fick de se en stor, svart sugga följd av en kull smågrisar gå omkring och bryta loss bjälkar och plank och slunga omkring dem med sitt långa, kraftiga tryne. Gubbarna gav upp ett illvrål, dels av rädsla, dels för att skrämma suggan. Men i ett nu var suggan och smågrisarna som uppslukade av jorden. Männen skyn¬dade hem. Nästa morgon gick de till prästen och talade om, vad de hade sett under natten. När händelsen hade kommit till åldermannens kännedom, sammankallade han folket till överläggning. Nu förstod var och en, att det var övernaturliga makter som ville hindra, att någon kyrka blev byggd på det stället. Stämmodeltagarna gick bort till byggplatsen för att titta på eländet. Någon satte i fråga, om prästen hade glömt att viga kyrkotomten, men denne förklarade, att det var det första han hade gjort, sedan det blev bestämt att kyrkan skulle byggas där. Att det inte lönade sig att fortsätta med bygget, det var tydligt. När diskussionen pågick, närmade sig en storvuxen gubbe. Han såg mycket gammal ut, men det syntes i alla fall, att han hade väldiga kroppskrafter. I ska inte försöke å bygge erat gudahus här, sa han. Ja vet, att I tänker göre dä. Men dä kommer inte å lyckes, för här ä dä starke makter I har å göre mä. Om I vill ly' mitt rå, så ska I köre grunnstocken te en anner plass, men han ska dras utå ett par helsvarte tvillingkalve, å dä har I inga. Men nere på Mälänga går dä ett par tockne på bete, å döm kan I få låne. Gubbarna ville veta, vem den främmande var. — Dä gör däsamme vem ja ä, svarade gubben, men gör söm ja säjer! Tvillingkalva mina, å dam får I låne; skicke dit en kar hare! Dä ligger ett ok ve sjöstranna. Ta å lägg dä på öka; di ä inte svåre te få håll på. I får köre döm hit, men söm I ha spänt döm för stocken, så får I inte ta i tömma videre, utan låt kalva gå dit di vill, å där di stanner mä stocken, där ska I bygge körka, å där får I ha 'na i fre. Så snart gubben hade sagt detta, var han spårlöst försvunnen. De svarta tvillingkalvarna gick och betade i Mälängen. Det var lätt att fånga dem. En timmerstock spändes efter dem, och sedan bar det av i flygande fläng. Kalvarna rusade uppför en större höjd. Några av männen skyndade efter. De såg åt vilket håll kalvarna sprang, men när de kom upp på höjden såg de inte ett spår av kalvarna utan bara stocken, som de hade lämnat efter sig. Stämmodeltagarna förstod mycket väl, att de hade att göra med övernaturliga varelser, men eftersom dessa tycktes vara välvilligt stämda, beslöt de att lyda deras vilja. Kyrkan byggdes på den anvisade platsen, och där står den än i dag. Socknen fick heta Svinstad till minne av att det var ett svin som var upphovet till att kyrkan byggdes, där den nu står. Men i början av 1900-talet byttes det gamla namnet ut, och socknen fick efter häradet heta Bankekind. Ja, så berättade min mor sägnen om Svinstads kyrkbygge. Hon var född 1858, och hennes släktingar hade bott i Svinstad i hundratals år.
1961
Läs sägen →
S:t Lars, Östergötland
När trollen kastade Svinstads kyrkklocka i sjön
Förr bodde troll i en del berg i Svinstad, Lex. i Tjuvbergen. Ribhantorpbergen, Smedberget och Glasberget. På sina håll bodde också jättar i berghålor. När Svinstads kyrka hade fått sin klocka, var sockenborna glada över kyrkan och klockan, men jättarna och trollen var arga. Jätten Ler i Glasberget blev grym till sinnes, när han fick höra pinglandet från "den svarta och den vita skällko", som stod däruppe på backen. Han slungade iväg ett klippstycke för att krossa "kon", men stycket föll ner vid Erikstad långt bortom kyrkan. — Ja träffte dej inte, men ja feck dej te å tige ändå, sa jätten. Och så gick han in i sin håla och somnade. Trollen kom överens om att kasta klockan i sjön. De bar ner henne till stranden en natt och kastade ut henne ett stycke i sjön. Men då ville det sig så, att en dräng som hade varit ute på senheten fick höra ett klingande ljud. Kläppen slog mot klockans kant. Drängen tittade uppåt och fick se klockan singla iväg över vattnet. Trollen såg han inte, för de var osynliga för människor. Drängen förstod, hur det hängde ihop. Han sprang till prästgården och väckte prästen. Sedan sprang han hem och väckte sin husbonde. Men ingendera trodde honom. De trodde snarare, att han hade blivit tokig. Husbonden befallde honom att gå och lägga sig. Drängen brydde sig inte om, vad de båda tyckte och sade. Han gick till kyrkans tillsyningsman, som inte heller trodde honom. Till slut kom de överens om att göra sällskap till kyrkan för att se, vem som hade rätt. I klockstapeln fanns ingen klocka. Båda gick till prästen men då vart det annat av. Det vart bråttom med att båda upp folk att försöka ta upp klockan. Snart tågade drängen iväg till stranden med ett lag bärgningsfolk. När karlarna höll på att göra sig i ordning att sjösätta ett par båtar, kom en gammal gumma stultande över Mälängen. — Va har I för er för nåt här, frågade gumman. — Jo, sir I mor, i natt ha tralla vatt å stuli våran körkklöcke å kaste 'na i sjön. Å nu ska vi allt ta öpp 'na igen, å ja vet var ho ligger, för ja så, när di kaste i 'na. — Jaså, sa gumman, men då ska ja ge er ett gött rå. När I ha fått öpp kläcka på stranna, så får I inte säje ett ol eller skratte, va I än får si eller höre, för gör I inte som ja ha sagt, så far klocka tebakers i sjön, å I får allri si 'na mer. När gumman hade sagt detta, var hon som uppslukad av jorden. Karlarna gjorde, som gumman hade sagt. De fann snart klockan. Just som de skulle ta klockan ur en av båtarna och lägga upp henne på stranden, kom en halt höna linkande över ängen. — Skjuss mej, skjuss mej hem, gnällde hönan. Karlarna stirrade på henne, men ingen sade ett ord. Men när de var i färd med att hiva upp klockan på ett åkdon, kom en skata som stretade och drog på ett timmerlass. — Te stan ja, te stan ja, tjä tjä tjä, skrattade skatan. Men då var det en av karlarna som inte kunde tiga. — Du, din usling går te stan, du, sade han. Som han sade det, slog han armarna om klockan, men i samma ögonblick for klockan långt ut i sjön och försvann med karlen i en vik bakom en bergås, och där ligger hon än i dag. Viken fick sedan heta Klockviken, och så heter den än. Det sägs att vattnet i Klockviken inte är djupare, än att klockan för ett par hundra år sedan var synlig, när vädret var lugnt och klart. Många har försökt ta upp klockan, men ingen har lyckats.
Uppteckning
Läs sägen →
S:t Lars, Östergötland
Ormar, drakar och hjulorm
Normlösa heter. egentligen — eller rättare sagt hette — Ormlösa. Det var en gång en trollgubbe som föresatte sig att göra slut på alla ormar i trakten, och han lyckades. Gubben byggde en hög ställning och klättrade upp på den för att locka till sig ormarna. Dessförinnan hade han tänt ett stort bål. Ormarna krälade rakt in i elden. Det sägs att ormarna gör så utan vidare trolleri; och att de trollkunniga brukade stå på höga ställningar, när de utövade sin konst, det är också känt. Nå, huggormarna stektes levande, och sen dess har Normlösa varit fritt från ormar. Skulle någon få se en huggorm i Normlösa, så är det bara ett rent undantag. Emellertid, det var inte bara huggormarna som kom, utan till sist kom också en väldig hjulorm rullande med sådan fart, att han slog omkull både ställningen och trollgubben.
1959
Läs sägen →