Transkriberad uppteckning
De va en västjöte, som gick ikring mä handel. Å en da träffa han e kärng, som lå å klappa byk ve en sjö. Ä de vart väl mella dom mä desamma. Å när de va gjort, så gick västjöten igen. Men han hadde kummi inunner, han, å han gick å fundera på de där. Å så fråga han en kar, som han träffa, vem de va, som bruka bli mä barn, den som lå över eller den som lå unner. »De ä den som ä unner, förståss», svara han då. Å västjöten han vart te sej förståss å gick te e kloker gumma å frågte'na te råds. »Ja», sa gumma, »om du ger mej lite utå din piss i e flaska, så ska ja kunna säja, hur de ä fatt mä dej», sa ho. Ja, västjöten han gick sta å to e flaska å pissa i. Men flaska blev inte riktit full. Då fick han si e ko, som sto å pissa, å då gick han å hölt flaska inunner, tess ho blev full. Sen gick han tebaks te kärnga mä pissen. Å ho titta en stunn på pissen, å så sa ho: »Ja, ja sir, att om en måne så ska du fö fram en svartbroketer tjurkalv!» sa ho. En da så gick västjöten förbi en galge, där di hadde hängt en tjuv. Å den hängde han hadde ett par nya, blanka stövla på sej, så västjöten tyckte, att di skulle vara bra te ha. Men de va mest omöjlit te få dom å honom, så hårt satt di. Då to västjöten opp sin kniv å skar å bena jäms ätter knäna, å sen to han benstumpa mä stövla unner armen å fortsatte. På kvällen så kom han te en prästegård å ba te få ligga där över natta. Ä di visa honom ner te drängstuva. Å när västjöten gick å la sej, så ställde han stövla i spiseln. Men på natta så släppte en utå dränga in en kalv i rummet, där västjöten lå. Å ätter en stunn så börja kalven på å hoppa å skutta ikring väggera, för han vart rädder förståss. Då vakna västjöten, å när han fick si kalven, så trodde han så säkert, att han hadde fått den där tjurkalven unner natta, som gumma hadde talt om. Så han vart förskrämder å la iväg ut å glömde stövla i spiseln. Men på morron så kom di in te prästen å sa, att kalven hadde äti opp västjöten, så de fanns bara stövla mä benstumpa kvar ätter'en. Prästen han gick sta å titta in genom fönstret, för de va ingen som tordes gå in förståss te den där kalven, som åt opp mänsker. Å prästen såg, hur benstumpa ätter västjöten sto där i spiseln. Men kalven han vart allt galnare te väsnas därinne, å te slut så to han ett skutt rakt ut genom fönstert, så prästen slo ikull. »Djävlar anagga, tror ja inte, att de ä fan själver», skrek prästen te. Men västjöten han hadde lagt å sin kos, så rädder hadde han blitt.