Transkriberad uppteckning

Innan vanligt folk hade andra vagnar än träaxelvagnar, hände det att Tidersrum socken skaffade en fin, modern vagn med järnaxlar. Den nya vagnen fick vilken sockenbo som helst låna, när han ville åka till Linköping. På en sådan resa kunde det vara skönt att slippa höra det ideliga gnisslandet av träaxlarna. Jag har hört att Måns i Råshult var den siste i Tidersrum som hade träaxelvagn. När han var ute och körde, sa vagnen i uppförsbackarna: Måns å ja tar oss aldri fram. Men i utförsbacke lät det såhär: Måns å ja, vi hjälps åt, Måns å ja, vi hjälps åt. På de första järnaxelvagnarna fanns inte hjulbössa helt av järn. Hjulbössan var av trä inuti, och ytterst låg bara en ring av järn, för det var inte gott om den varan då. I min barndom var jag med och brände upp åtskilliga sådana hjul, och då hittade vi många med hjulbössor av trä och järnring. Själva beslaget på ringarna var inte av helt järn utan sammansatt av bitar. Till en träaxelvagn gick det åt mängder av smörja, om inte både axlar och hjul skulle brinna upp. På resor måste alltid en smörjflaska vara med. Tröt smörjan, kunde bristen avhjälpas med sniglar.