Transkriberad uppteckning
Intervju med Olle Bernhoff, född år 1905 i Örkened. Intervjun genomfördes av Sten-Bertil Vide i Örkened, Östra Göinge härad, Skåne.
Fler sägner från Skåne
Se alla i Skåne »
Örkeneds, Skåne
Befolkningen
Örkene var som ett drömland. Det låg 2 1/2 mil från järnväg. Där var älvdans. Stora ekbackar. Och mycket orörd natur med vildhjort och rådjur med blanka ögon och hud som fläckiga blad. Tjädrar slog opp här och där. Mycket linneor och större förgätmigej än på andra ställen. Det vilade en egendom- lig snapphanestämning över allt. Det är också gammal snapp- hanebygd. Man kunde lätt gå vilse i de stora skogarna. Det gjorde jag också, fastän jag kände skogen ganska bra. Man kunde bli skogstagen som det heter. - Bönderna i Örkene hade sina gårdar ofta lågt nere så att backarna sluttade ned mot dem, för att gården skulle ligga skyddad. En stor- bonde där som hette Jöns Persson gick alltid klädd i jacka och en skjortblus med broderad halslinning och ärmar och gamla knappar av silver och vita ### och knäbyxor. Han arbetade inte själv utan bara befallde. De hade / furubjälkar i taket. De hade en storstuga, och en lillstu- ga. (Om julprydnader o.s.v. se "jul, Örkene, Strömstedt!) Bon- den hade affär också och han var förmögen. Men när han tyckte, att bondmororna köpt tillräckligt och att de inte skul- le ha råd att köpa mer, så sa han: "Nä, nu kan det vara nog!" Han tyckte att det skulle vara ordning i allt. - Mathållningen i vardagslag var enkel - åtminstone för tjänarna. Suba det var filmjölk och sill och potatis och amerikanskt fläsk, som ofta var härsket fick de hålla till godo med (x). - 'Det var vackert folk i den trak- ten. Det var danskt adelsfolk, som blandat sig med bönder. Fina vrister och vackra händer hade många av kvinnorna och de bar sitt huvud så vackert. Jag vet en gumma, som hade så förnämt utseende. Hon såg ut som ett gammalt porträtt och hon gick så vackert. Pojkarna var också stiliga. Men de dansa som tjurar. När de kadrilj så ansåg de att ju högre de hoppa upp ju stiligare var det. - Bönderna var också högfärdiga.' Vi sätter inte värde på en hattaskrapa utan (x) Ost hade de också. Men det var nog mest bonden själv bara, som fick av den. Då tog de och skar en skiva tjock som en brödskiva. / Herrskapsfolk var inte något förmer. Jöns Persson for till Stockholm en gång och talade med kungen för den präst han ville ha och den fick platsen också. Då va han klädd i sina bondkläder och väckte stort uppseende på gatorna och hade fyra döttrar. Den ena blev gift med en läkare och de andra blev också "bra" gifta. - Det fanns så stora skogar, att det fanns folk, som hade stulit ved i 20 år till spånkorgar, som de gjorde, utan att det märktes på skogen. Tillägg till ark 2: Lingonsuba bestod av vatten och lingon. Det fick folket, när de var ute på åkern och blev törstiga.
1942
Läs sägen →
Örkeneds, Skåne
Svartkonst
En jungfru blev träget uppvaktad av en dräng. Hon blev irriterad och gick till en klok gumma för att få råd. Gumman sa, att hon en torsdagskväll skulle ta sitt förkläde och binda om suggans hals. Jungfrun gjorde det och efter det brukade suggan gå till drängens dörr och drängen fick aldrig vara i fred för suggan. Det finns en egendomlig svartkonstbok, som man använde förr och kunde göra allt möjligt efter beskrivningarna därifrån. En torsdagsnatt skulle man baka en kaka med mycket salt i. Sedan drömde man om den man skulle få. På midsommarafton skulle man plocka sju sorters blom- mor. Man fick inte säga ett ord. Sedan skulle man sova på dem och drömma om den man skulle få. Det var en (Nästkommande sidor saknas)
1941
Läs sägen →
Örkeneds, Skåne
Kloka
Svärt-Orren hade en dag tagit ett gevär från en soldat i Tommaboda vid namn Hägg. Denne, som var en duktig jägare, var däröver djupt bekymrad. "Tåla dig du", sa gumman, "den saken ska jag avhjälpa". Hon gick i all tysthet till kyrkogården, där hon lånade ett ben. Sedan fäste hon i detta ett snöre, som hon band ovantill i brovalvet, så att benet skvalpade om duktiga tag nere i ån. "Sådan oro, som du har, ska' den 'ha som har tagit Häggs snapphanegevär", sade hon. Orren fick också känna det, han. Ingen ro om nätterna hade han, utan plågades i sinnet, som då man har tandvärk i kroppen. Han kunde varken äta eller sova och slutligen fann han Sig föranlåten bära hem det stulna godset. Svärt-Orren, som gärna berättade denna händelse, var stolt över att ha en sådan klok hustru. Och jag tror till och med hon anlitades jämväl av andra.
1922
Läs sägen →