KORPSKRIFTEN
...
Marknad
Logga in
Meny
Folktro & Sägner Svinhults, Östergötland 1969

Jan Sterner

Transkriberad uppteckning

Ang. hägnader, grindar, vargar, höskörd, åkerns beredning, olika sädesslag, sådd m.m. Dialekt/Folkminnes inspelning. Ang. oxdrifter fr. Ingatorp till marknader, främst i Östergötland, ang. musicerande på bröllop, danser, marknader, demonstration, skogsavverkning m.m.

Socken Svinhults
Landskap Östergötland
Härad Ydre hd
Arkivinstitution Institutet för språk och folkminnen, Uppsala (DFU)
Licens Creative Commons (CC-BY)
Originalpost Visa på Isof Folke

Fler sägner från Östergötland

Se alla i Östergötland »
Svinhults, Östergötland

På jakt efter Kindadräkter

Att en manlig häradsdräkt hade funnits, det hade vi länge haft en aning om, men den kvinnliga var alldeles okänd. Hos torpare J. P. Malm, Grönlid, som då var 79 år gammal (1924), fick Lindqvist en del upplysningar om den manliga dräkten. Vi gick upp till Malm för att få en närmare beskrivning. Malm var inte hemma, och vi satte oss att prata med mor Malm. Snart började gumman tala om att det en gång hade funnits en kvinnlig häradsdräkt, som var rätt vanlig i hennes ungdom. Hennes mor och svärmor och deras samtida hade burit den, men de unga, bland dem mor Malm själv, ville inte "kluta på sig det där gamla krafset", och när de gamla gick bort, försvann dräkten med dem. Det var sed att de döda skulle jordas i sina kyrkkläder. En sådan sed har naturligtvis bidragit till att minska antalet av de dräktdelar som finns kvar. Att rekonstruera den manliga Kindadräkten blev en mycket enklare uppgift, än någon kunde ha trott. Vi hade ju alldeles inpå knutarna P. A. liamstedt, som tidigare hade varit sockenskräddare i Tidersrum. I sin ungdom hade han ofta varit med om att sy Kindadräkter. Hans uppgifter stämde mycket väl med Malms och andras. När det gällde den kvinnliga dräkten, var det svårare. Mor Malm kunde beskriva dräktens olika delar med undantag av förklädet och färgen på kjolen. Vi besökte soldatänkan Sofia Hägg från Hagalund under Bromhult. Hon hade en del plagg i behåll, t.ex. hucklen, päls, en vit, broderad axelsjal och gula skinnhandskar som räckte upp till armbågarna. Det gällde också att spåra upp så många plagg som möjligt som komplettering till de muntliga beskrivningarna. Minns du, Lindqvist, när vi hittade den första axelduken från Gerarp? Vi hade ritat upp duken efter mor Häggs beskrivning, och så en dag kom antikvitetshandlare Modig upp med en duk som stämde på pricken med teckningen. Den var mönstrad i blått och rött, men hade korsstygn i st.f. den vanliga kedjesömmen. Sådana detaljer har naturligtvis varierat. Till dagligdräkten för kvinnor hörde handskar av gult, vaxat skinn, ofta med mönster på handens utsida och med ornament såsom fåglar, blommor eller något annat. På somrarna användes en tunn, ofta vit duk med hålsöm. Men varför räkna upp detaljer! Dräkten är nu väl känd och används ofta. Men hur? Jo, ofta alldeles utan pietet. Den förvrängs ibland ända till oigenkännlighet.

1941 Läs sägen →
Svinhults, Östergötland

Folkdräkter

I V. Eneby liksom i Kisa brukade kvinnorna före kyrkbesöket gå in i fattigstugan och byta ut dagligdräktens förklä, axelduk och huvudduk mot de vita kyrkplaggen med kedjesömsbroderi i vitt. Sorgdräkten var åtminstone under 1860-talets senare del svart, och till den bars ett förklä med fåll ända upp på halva förklät, och slät, vit huvudduk.

1941 Läs sägen →
Svinhults, Östergötland

Folkdräkter

Under 1800-talet användes "mössa och stycke" liksom till Skedevidräkten, men med en viktig skillnad. I Skedevi hade bara de gifta långa band. I Kinda använde alla, både gifta och ogifta, bindmössa med långa band, som hängde ner från rosetten, långt ner på ryggen. De allra äldsta hade inte mössa och stycke utan i stället ett band om huvudet. Något liknande förekommer i den estniska folkdräkten, säkert på grund av urgamla förbindelser med Sverige. Det vanliga kjolmönstret var det brun- och grönrandiga. Även svart och grått förekom med samma bredd på ränderna som i den vanliga, brun-gröna kjolen. Svart kunde också kombineras med brunt eller grönt, men brunt och grått förekom aldrig tillsammans. Rött förekom aldrig i kjolar. Det är regler som jag numera kan fastslå med säkerhet. Samma färger och samma tyg som i kjolarna användes också i mansvästarna. Om vi hade börjat forska efter dräkter tio år tidigare, hade vi säkert funnit mycket mera. Första världskriget hade säkert en dryg andel i skulden till att så lite fanns kvar, när vi började 1924. Nog är det för all del länge sedan män och kvinnor bytte ut häradsdräkten mot modernare plagg, men det finns här och där exempel på att häradsdräkten har varit i bruk långt in i sen tid. Så var det i Breddarps by i Kisa, där männen ända till omkring 1860 gick klädda i sina gula skinnbyxor i vardagslag. Som helgdagsdräkt var nog häradsdräkten bortlagd där redan då. Men vid de allra grövsta sysslorna kom den till pass, exempelvis vid kolning. Att gå på kolning kallades att "gå på bröllop", säkert en skämtsam antydan om att kolaren då iförde sig gamla kyrkkläder.

1941 Läs sägen →
Utforska fler sägner & folktro
MIMER // Kunskapsassistent KLAR