Transkriberad uppteckning
Dialekt/Folkminnes inspelning.
Fler sägner från Dalarna
Se alla i Dalarna »
Grangärde, Dalarna
Repbäcken den 231 1925
Repbäcken den 23/1 1925 Redaktionssekreterare Herr Valdemar Liungman Enligt eder anons i Borlängetidningen av den 20 denes. Att ni önskar höra gamla folksägner. Vi sänder eder nu en gammal folsägen utav dom jag hörde när jag var barn. Ifall det kommer eder till gang / Den är skildrad från Grangärdes socken i Kopparbergslän Högacktningsfult (Fru) H.A. Olsson Repbäcken
1925
Läs sägen →
Grangärde, Dalarna
För omkring fyrte år sedan
För omkring fyrte år sedan fans i Grangärdes socken en gård som heter Ljungåsen. Bonden som ägde Gården, vill jag minnas hete Erk- -Jansson. Han brukade vara i mitt hem. Ty vi bodde en och en halv fjädingsväg från Ljungåsen Bland hans berättelser mins jag en som han påstod vara värklighet. Som jag här skall skildra. Han och en bonde till / var i en täckt omkring en kilometer från hemmet och galrade trä. Bäst som de höllo på att riva mossa kring ett träd, fingo de tydligt se kopparmalm. För att ricktigt vara säckra på plattsen, fälde de en björk. Sedan gingo de hem för att äta midag. Åter- komna till plattsen fingo de till sin häpnad se att / björken var borta och inte en skymt av malmen sågo de, fast de väl kände till plattsen de försöckte dock på alla vis att finna den men deras letan- de var hopplöst. Bäst de stodo och samspråkade om det märkvärdiga som inträffat fingo de se en fin dam komma gående fram till dem och tilltalade dem med dessa ord. Det lönar icke att / att ni söker vidare efter kop- parmalmen eller björken ty den malmen skall ni aldrig hava utan ett par tvil- lingpojkar som snart skola födas här i närheten (här), skola komma att äga malmen. Men ännu har ingen funnit mallmen, mig veteligt.
1925
Läs sägen →
Grangärde, Dalarna
Björnen som var ute och åkte!
Det var en gång en björn som var i villande skogen men så tänkte han att så fort som det blir höst och kallt, så skall jag att taga mig någon präktig villa i sko- gen här. Då kom han till en stor lada. Det var en bonde som rådde om den och björnen han bröt sig in i ladan men när han kom inn, fick han se en stor höstack och i denna bökade han sig ned. Ty där skulle han taga sin vinterbonad. Han låg där mycket länge men till sist fick han höra en som var utanför och ramlade på. Tilll sist kom han inn med en stor gafel och började på att böka i höet. Utanför hade han en häst och en stor släde, ty nu var vintern inne och han var där för att hämta hö. Och rätt som han räflade i höet stack han björnen i ryggen med sin högafel och björnen satte i fullt hopp ut genom gluggen och inn i skrindan som stod utanför. Hästen som stod u- tanför och ej visste av någonting satte av i fullt sken. Först kom dom ut på en väg där mötte de en gumma. Hon hälsade men björnen han kunde ingenting göra utan han hade fullt göra att hålla sig fast, sen mötte de en gammal gubbe. Han frågade har ni sett någon gumma. Nej svarade björnen. Sedan vek hästen av och skrindan skälpte omkull då fick björnen ligga i släp över en kilometer sedan hängde björnen sig fast och då sprang hästen rakt emot en stor vägg ty nu var hästen hemma. Men nu satt björnen i och höll i tömmarna. Då kom gumman ut och skrek med full hals "stanna far" ser du inte att du är hemma. Men hästen sprang lika ändå till sist var hästen inna i stallet ty dörren stod öp- pen och då stannade skrindan utanför ty hon kom ej inn och då satt björnen i sådan spänning av farten så när skrin- dan stannade flög björnen ur och slog tenningen mot skrindan vid dörren så att skallen sprack och björnen dog. Då fick bonden ett präktigt skinn ty nu var han hemma och allt var glädje liv och lust.
1925
Läs sägen →