Genarps, Skåne
Folkmedicin
"Madleda" fick man ifall man åt mat som
kokats över eld, på vilken man bränt opp gamla skor.
För att undslippa matleda, när skor eldats opp, hjälp-
te det att slå ut lite grand av tallrikens innehåll,
(troligen något offer till någon gudom, som förlönats
över att skinn bränts opp). Man kunde också få
matleda om någon stod och famnade i dörren,
(kanske trodde man att den som så gjorde hånade
Kristi kors). Och om man inte ingrep däremot
fick man så matleda. – Stenpassion, urinsvårig-
heter, ansågs uppstå därigenom, att man inte
kastade sitt vatten, när man behövde, utan
"höll sig". Frossan var en vanlig sjukdom. Somliga
plågades av den varannan dag, och kände sig
kuja varannan. Den sjuke kände hur det kylde
ända in i hjärtat.
/
Den som fick "eder" (etter) i fingrarna led svåra
plågor, kunde inte sova om nätterna för smärtor
utan vankade fram och åter. Man lade omslag
av kokhet gröt för att dra ut det onda. Samma-
ledes gjorde man vid tandvärk och ryggvärk.
Ibland upphettade man strandsand eller säd
och lade på den värkande kroppsdelen, inknu-
ten i en påse. Fick någon nedfallen liv-
moder sattes en ring till att hålla den tillbaka.
Läkekonst bland allmogen var rätt vanlig.
Sven Jönsson (upptecknarens morfar) läkte själv
ett brutet ben på sin son Ola. När han fann
honom med brutet ben ute i markerna spjälade
han benet. Och sen bar han sin son hem på
sin rygg. När hustrun såg att han grät, sa
hon: "Om vi kastar små sten får vi stora
igen av Vår Herre. Du brukar säga, att du
hellre vill se olydnad hos dem". – Vid vanlig
vrickning drog någon kunnig person lemmen
i led.
/
Svåra beninflamationer uppstod därför att man
"kommed ud för nåd". En bror till Ola
gick i skogen och kom ut för någonting, som
var avsett för hans syster Bock. En avvisad
friares hämnd. Sjukdomen höll på att göra
gossen till krympling. En lång tid gick
han på kryckor. "En klok", som kallades
Åsumspågen ordinerade en slags salva.
Och gossen blev återställd. Åsumspågen
var känd i stora delar av Skåne. Många
år senare behandlade han en flicka för sam-
ma slags sjukdom med gott resultat. Fast hon
alltjämt lider av kälta. – Fick man en lindrig
åkomma spottade man och sa: Tvi, bort i
kattaändan!" När barnen angreps av engelska
sjukan skulle man låta den ta in "klocke-
skav" som man tagit ur kyrkklockorna.
Vid svårare angrepp skulle man låta dem
dricka ur en döds skalle, kranium.
En person hade begett sig till benhuset.
/
En annan person, som visste att han skulle gå
dit hade gömt sig därinne. När den hjälp-
sökande räckte ut handen för att ta en skalle,
hörde han en röst som sa: "Ta ente den, för
de e min fars!". Förskräckt drog han handen
tillbaka. Nu ville han ta en annan. Då
hörde rösten på nytt: "Ta ente den, för
de e min mors!". Han försökte på nytt.
"Ta ente den, för de e min brors!" sa rösten.
Den som skulle hämta skallen ville inte
ha gått förgäves. Han tog tag i en annan.
Men nu sa rösten: "Ta ente den, för de
e min!". Förfärad sprang den hjälp-
sökande därifrån, utan att ha fått
något kranium. – Om ett barn inte ha-
de aptit skulle man låta det äta något
som en hund först fått smaka på. Hade
ett barn "sköver", engelska sjukan, kunde
det också bli bra om det fick "sköver-
pannekagor" som bakats enkom till barnet.
/
Fick någon "hönsahack" i halsen hjälpte det
att rista kors i vattnet av drickakruset,
och sen dricka. – Hade barnen mask i magen,
köpte man "sifferfrö" på apoteket, hällde på
lite te och socker och så fick barnen äta
det. Då gick spolmasken bort. Fick barnen hosta
köptes vitlöksirap. Men den var så veder-
värdig, att det var svårt att få barnen att
ta in den. – Man samlade in ormar
tidigt på sommaren och kokade dem.
När sen något kreatur blivit biten av
någon orm, hällde man ormvattnet i
detta så blev det bra igen efter en tid.
En ormbiten man skar med en lie
bort ett stycke av köttet där ormen
bitit. Somliga sög ut giftet med
munnen. Men då gällde det att ej ha
minsta sår i mun eller läppar. – Man
trodde att ormar och ödlor kröp in i
munnen på sovande. Den som fått en
/
orm i sig skulle äta en stor salt sill, så
dog ormen i magen. – Tvestjärtarna ville
krypa in i öronen. Därför kallades de
"örnastörtor". – De hemmagjorda träskorna
och läderskorna passade inte alltid så
bra. Man fick skoskav. Ett ordstäv
hade man därom. "Ska skava onkla-
sår. De varar så länge varden står". –
Vid brännskador klöv man bladen av
"aloe" och lade på såret (Upptecknaren
har själv som barn blivit botad för
brännsår på det sättet.) Ögonstenarna
på kräftor användes för att få bort smuts
ur ögat. – Ibland var barnen födda med
"tungeband". Då hade de svårt för att tala.
Men om det upptäcktes i tid klippte
barnmorskan av det med en sax.
Barnen angreps av "tosken". Då blev
tungan vit, detta hjälptes med "bröst-
saft" som man köpte på apoteket.
