Transkriberad uppteckning

"Madleda" fick man ifall man åt mat som kokats över eld, på vilken man bränt opp gamla skor. För att undslippa matleda, när skor eldats opp, hjälp- te det att slå ut lite grand av tallrikens innehåll, (troligen något offer till någon gudom, som förlönats över att skinn bränts opp). Man kunde också få matleda om någon stod och famnade i dörren, (kanske trodde man att den som så gjorde hånade Kristi kors). Och om man inte ingrep däremot fick man så matleda. – Stenpassion, urinsvårig- heter, ansågs uppstå därigenom, att man inte kastade sitt vatten, när man behövde, utan "höll sig". Frossan var en vanlig sjukdom. Somliga plågades av den varannan dag, och kände sig kuja varannan. Den sjuke kände hur det kylde ända in i hjärtat. / Den som fick "eder" (etter) i fingrarna led svåra plågor, kunde inte sova om nätterna för smärtor utan vankade fram och åter. Man lade omslag av kokhet gröt för att dra ut det onda. Samma- ledes gjorde man vid tandvärk och ryggvärk. Ibland upphettade man strandsand eller säd och lade på den värkande kroppsdelen, inknu- ten i en påse. Fick någon nedfallen liv- moder sattes en ring till att hålla den tillbaka. Läkekonst bland allmogen var rätt vanlig. Sven Jönsson (upptecknarens morfar) läkte själv ett brutet ben på sin son Ola. När han fann honom med brutet ben ute i markerna spjälade han benet. Och sen bar han sin son hem på sin rygg. När hustrun såg att han grät, sa hon: "Om vi kastar små sten får vi stora igen av Vår Herre. Du brukar säga, att du hellre vill se olydnad hos dem". – Vid vanlig vrickning drog någon kunnig person lemmen i led. / Svåra beninflamationer uppstod därför att man "kommed ud för nåd". En bror till Ola gick i skogen och kom ut för någonting, som var avsett för hans syster Bock. En avvisad friares hämnd. Sjukdomen höll på att göra gossen till krympling. En lång tid gick han på kryckor. "En klok", som kallades Åsumspågen ordinerade en slags salva. Och gossen blev återställd. Åsumspågen var känd i stora delar av Skåne. Många år senare behandlade han en flicka för sam- ma slags sjukdom med gott resultat. Fast hon alltjämt lider av kälta. – Fick man en lindrig åkomma spottade man och sa: Tvi, bort i kattaändan!" När barnen angreps av engelska sjukan skulle man låta den ta in "klocke- skav" som man tagit ur kyrkklockorna. Vid svårare angrepp skulle man låta dem dricka ur en döds skalle, kranium. En person hade begett sig till benhuset. / En annan person, som visste att han skulle gå dit hade gömt sig därinne. När den hjälp- sökande räckte ut handen för att ta en skalle, hörde han en röst som sa: "Ta ente den, för de e min fars!". Förskräckt drog han handen tillbaka. Nu ville han ta en annan. Då hörde rösten på nytt: "Ta ente den, för de e min mors!". Han försökte på nytt. "Ta ente den, för de e min brors!" sa rösten. Den som skulle hämta skallen ville inte ha gått förgäves. Han tog tag i en annan. Men nu sa rösten: "Ta ente den, för de e min!". Förfärad sprang den hjälp- sökande därifrån, utan att ha fått något kranium. – Om ett barn inte ha- de aptit skulle man låta det äta något som en hund först fått smaka på. Hade ett barn "sköver", engelska sjukan, kunde det också bli bra om det fick "sköver- pannekagor" som bakats enkom till barnet. / Fick någon "hönsahack" i halsen hjälpte det att rista kors i vattnet av drickakruset, och sen dricka. – Hade barnen mask i magen, köpte man "sifferfrö" på apoteket, hällde på lite te och socker och så fick barnen äta det. Då gick spolmasken bort. Fick barnen hosta köptes vitlöksirap. Men den var så veder- värdig, att det var svårt att få barnen att ta in den. – Man samlade in ormar tidigt på sommaren och kokade dem. När sen något kreatur blivit biten av någon orm, hällde man ormvattnet i detta så blev det bra igen efter en tid. En ormbiten man skar med en lie bort ett stycke av köttet där ormen bitit. Somliga sög ut giftet med munnen. Men då gällde det att ej ha minsta sår i mun eller läppar. – Man trodde att ormar och ödlor kröp in i munnen på sovande. Den som fått en / orm i sig skulle äta en stor salt sill, så dog ormen i magen. – Tvestjärtarna ville krypa in i öronen. Därför kallades de "örnastörtor". – De hemmagjorda träskorna och läderskorna passade inte alltid så bra. Man fick skoskav. Ett ordstäv hade man därom. "Ska skava onkla- sår. De varar så länge varden står". – Vid brännskador klöv man bladen av "aloe" och lade på såret (Upptecknaren har själv som barn blivit botad för brännsår på det sättet.) Ögonstenarna på kräftor användes för att få bort smuts ur ögat. – Ibland var barnen födda med "tungeband". Då hade de svårt för att tala. Men om det upptäcktes i tid klippte barnmorskan av det med en sax. Barnen angreps av "tosken". Då blev tungan vit, detta hjälptes med "bröst- saft" som man köpte på apoteket.