Transkriberad uppteckning

Nötkreatur har de haft för mjölkens skull så länge jag minns tillbaka i tiden. Å den mjölken har en haft att laga mat av. Men hästar har inte mjölkats för när "e mär" har fölat, så har "diungen" fått pôppa henne. Men mâremjölk är bra för kikhosta, för det vet jag att sådan mjölk har varit använd till. Der var bra vanligt att de hängde något som var av stål eller silver i den flaska i vilken de skulle mjölka kon efter hon hade kalvat. Å den nålen eller silver- ringen, skulle vara där för att inte "nôa on makt" skulle kunna komme å förgöre mjölken eller kon. När de hade mjölkat, så bredde de ett skynke över flaskan eller också satte de lock på, för det var inte bra att bära in mjölken så att luften kom i henne. Nålen fick hänga i flaskan de tre / första gångerna, som kon mjölkades, sedan togs hon upp och så stack de henne i en kakbit som var doppad i mjölken och så skulle kon ta den kakbi- ten av nålen. Det skulle vara så bra för då kom kon att mjölka god mjölk. Nog gick det an att sälja mjölk, men förr i världen har de haft så litet med mjölk att sälja, det kunde ha varit små skvättar, som grannarna kom och köpte eller som en köpte av gran- narna, när korna "la å" att mjölka. Men en läm- nade inte ifrån sig mjölk för än en hade haft vär- me i mjölken. Om den som fick mjölken hade ont i sinnet, så kunde hon tialla på korna genom den mjölken, om inte en hade haft eld i den. Men var det eld i den, så kunde inte "själve håken" göra nå- got vid kreaturen. Det gick inte an att ställe osal- tat smör från sig. Det skulle vara några saltkorn i det. Trollkäringar kunde ta bort det om det inte var saltat. Nöthår har använts till spånad å att stoppa upp fina möbler med. Så brukade de ha sådant i kärrdynor. / Om påsk gjordes kors på fähusdörrarna för att inte påsk- käringarna skulle kunna ta makten från kreaturen å så brukade de ha eggjärn i tröskeln å i taket över kreaturen. När något ont fick makt över en ko, så slu- tade hon att mjölka. Hon "magra å". Hon var som om hon inte trivdes eller ville till livet. "Dä onne sög krafta ur koa". Å det stod inte till att få en sådan ko varken till att äta eller dricka. Det finns de som kunde ta kraften med sig från andras kor till sina egna. Å de tog kraften med sig med ögonen eller det var också farligt om någon tog hår av en ko, för sen kunde de trolla med det håret på den kon som de hade tagit det ifrån. Det var bra att ha rönn- pinnar sittande i fähusdörrarna och stänger var bra om de var av rönn. "Det onda" hade inte makt över rönn. En skall se efter så att en inte går över den plats där en häst har "tômla säj". Å om ett havan- de fruntimmer gick över en sådan plats så kunde barnet, som hon skulle föda, bli sjukt. Det var smittosamt på sådana platser. Fåren klipptes / frampå försommaren, när det började bli varmt. De unga fåren eller "lammen" klipptes vid midsommartiden, så bru- kade de äldre fåren klippas på hösten. Men det var noga, för det fick inte bli kallt åt dem. När mor hade klippt fåren, gav hon det en brödbit och bad att det skulle komma tillbaka från skogen nästa år med lamm vid sidan. När bina svärmade, så passade en på att ha vatten på dem. En kastade vatten med en visp eller kvast. De flög inte så långt då, för de trodde att det skulle bli regnväder. När bina hade satt sig, så hängde en ett skynke över dem, så att inte solen skulle skina på dem. En kupa ställdes vid "biklonga" å så östes de in med en silversked el.d. För att bi- na skulle trivas i kupan, brukade de smörja kupan invändigt med litet honung eller ett långt gräs med vita blommor (älggräs). Visen hade kommando i kupan. Det var han som bestämde när de skul- le svärma å hur de skulle bygga i kupan. När han ville så tog han så många bin med, som han / tyckte, å så flög han. Det blev bättre tur med bi om det var flera ägare om en kupa. Ett par personer skul- le ha "bisvarmen" ihop. Honungen användes att ha på bröd i stället för smör, så brukade de lösa upp ho- nung i kaffe å ta in för hosta å "bröstvark". Det var också bra att lägga honung på brännsår å på svullnader. Honungen mjukar upp svullnaden. Stall och lagård. En hästsko har de hängt upp över stalldörren eller också en skata. För de räknade på att detta skulle beva- ra kreaturen från sjukdomar och trolleri. Ingen som hade fähus och djur var noga med att någon främmade person gick in och såg på kreaturen. Det tåldes inte ens vid att en gick förnära inpå la- gården eller svinhuset. De var rädda för varandra och trodde varandra om ont. Å det finns de som kun- de "kônster". Maran "re på djura". Det skulle vara e markatte som kom åt dem. Å hon re på dem, så att de blev svetta. Det var på det en kunde se att maran hade / "vôre ôt" ett djur. Men de hängde en "markost" i ta- ket över kon, när maran blev för farlig, å då blev hon sittande i den. En "markost" var som en stor boll, som växte på träden i skogen. Det var en gren, som hade växt ihop till en "marost". Betesgången Mins inte om någon viss dag då kreaturen släpptes ut första gången på våren. Jag tycker det är som att de släppte ut kreaturen när det blev något på marken att äta. Jag mins att de hade eld över kreatuuren, när de släppte ut dem för att de inte skulle bli "bergtagna". I min barndom brukade vi valla kreaturen i skogar- na, så hade de "hag", som de släppte kreaturen i. Ett hag låg inte långt från gården och det var instängt, så att en slapp att valla. Men för det mesta fick en person följa kreaturen från morgon till kväll. En "hôling" för varje gård. Det var mest 10 o. 15-års barn, som fick vara med kreaturen. Ende- ra en gosse eller en flicka. Kan inte minnas nå- gon särskild dag för betesgångens upphörande. / Det berodde på hur hösten var. Kom kölden och vintern ti- digt så insattes djuren tidigt. När en hade köpt en spädgris, så tog en in grisen i stugan när en kom hem med den. Då fick han vara inne en liten stund för att han skulle trivas.