Transkriberad uppteckning

Det bodde en vacker flicka uppå en bondegård, där bodde och en pojke inte långt därifrån. De taltes vid en stund förtroligt i en lund. Och lunden den var grön och flickan hon var skön. Ja, pojken sa' till flickan: säj vill du bli min vän, säj vill du bli mej trogen och aldrig ångra dej? Hon svara därtill: ja, och räckte mej sin hand, / tog denna till en pant och till vår kärlekspant. Och bandet det blev knutet med händer och med ord, som aldrig skall upplösas förrän vi läggs i jord. Den tiden den gick fort sex månader gick bort, så bröt hon sitt förbund hon lovat med sin mund. Ja, pojken blev så ledsen för lilla vännen sin, han blev så helt bedrövad, han bleknar uppå kind. Varför bedrog du mig när du besinnat dig? För det jag ej var rik på penningar lik dig? / Ja, om du vore riker, som konung Salman var, och inte hade ro varken nätter eller dar, vad gagnar det väl dig på världens sista tid, när vi skall inför domaren och svar var för sig? Den herren som du tjänte mess (= medan) du på jorden var, den skall du säkert möta, då du från jorden far, då får du väl den lön, som du förtjänat har, emedan du var rik mess du på jorden var. Nu slutar jag min visa, nu ändar jag min sång, / jag beder till den högste min tid ej bliver lång. Jag kan ej leva här bland sorger och besvär förty min levnadstid har så förandrat sig.